Jag möttes av deras förvånade ansikten, dom blinkade och gnuggade sig i ögonen, som om dom inte trodde på det dom såg.
"Demelza, hur mår du?" frågade Lia skakigt när hon hade hämtat sig lite, men det såg ut som att hon helst hade velat krama om mig. Jag harklade mig och försökte att prata, men jag var alldeles för torr i halsen.
"Är du törstig?" frågade Wille och jag nickade sakta. Vi hann inte göra något mer innan dörren öppnades och mamma kom in, följt av en doktor.
"Demelza?!" utbrast mamma när hon såg att jag var vaken. Hon sprang fram till mig och tårarna rann längs hennes kinder, men hon hade ett lyckligt leende på sina läppar.
"Jag har varit så orolig för dig! Skräm mig aldrig så igen." snyftade hon och smekte mig över kinden. Hennes ansiktsutryck blev oroligt så hon inte såg att jag svarade.
"Vad är det hjärtat? Varför svarar du inte?" frågade hon.
"Hon är törstig." svarade Wille och mamma suckade.
"Vad dum jag är! Förlåt mig hjärtat, klart att du är törstig." sa hon.
"Förlåt mig om jag stör, men ni måste tyvär lämna rummet då vi måste ta några prover på henne." sa doktorn som hade kommit fram till sängen. Dom lämnade motvilligt rummet, och några andra läkare kom in och började att ta prover. Jag försjönk långsamt in i min egna värld under tiden, jag tänkte tillbaka till tiden då olyckan skedde. Hur bilen hade kommit närmre, hur paniken steg inom mig, smällen och hur jag fall ner på marken, alla människor och sen hur allt blev mörkt. Sen rösterna som jag kunde höra, men som jag aldrig kunde svara.

När jag öppnade ögonen möttes jag återigen av Lias, Willes och Justins ansikten.
"Vill du ha lite vatten?" frågade Lia och jag nickade sakta som svar. Hon reste på sig och gick iväg en stund och kom sen tillbaka med ett glas vatten i handen. Hon gav mig det med ett leende på läpparna som jag tog emot med darrande händer, jag drack långsamt upp det kalla vattnet.
"Hej..." sa jag sen hest.
"Hur mår du?" frågade Justin.
"Sådär, hur är det med mig?" frågade jag.
"Du har varit borta ett tag, du har blåmärken över hela kroppen och stukat vänstra foten. Läkarna sa att du hade tur, för det kunde ha gått mycket värre." sa Wille.
"Okej, var är mamma?" frågade jag.
"Hon ville gärna vara här, men hon behövdes på polisstatione. Det var några fulla personer som körde på dig, men du behöver inte oroa dig. Dom sitter i fängelse nu." sa Lia.
"Vad bra." sa jag och log svagt. Sen tog jag för första gången en riktigt titt i rummet jag låg i, det såg ut som ett vanligt rum på ett sjukhus. Det ända som var anorlunda var alla saker jag hade fått, det var verkligen en massa nallar, godis och blommor.
"Varför allt detta?" frågade jag dom och nickade menade mot alla presenter.

"Dom? Åh, du är värd det." sa Justin. Jag höjde frågande på ögonbrynen, vad menade han?
"Ja Dee, det är inte varje dag man blir påkörd och hamnar på sjukhus." sa Wille och tittade menade på mig. Dom var kvar tills en läkare kom in och sa att dom måste gå, då jag behövde vila. Lia gav mig min iphone innan hon gick för att jag skulle ha något att göra. Det första jag gjorde var att logga in på twitter och jag log då jag såg hur oroliga mina underbara fans hade varit. Jag skyndade mig med att skriva att jag hade vaknat och var okej, och sen tackade dom för hur underbara dom var.

'5 dagar senare.'


Rätt mycket hade hänt under dom här 5 dagarna. Jag hade blivit utskriven från sjukhuset, filmen var klar, jag hade åkt med Justin till Atlanta medans Wille och Lia hade åkt tillbaka hem till LA. Jag hade varit tvungen att följa med honom då jag ju skulle med på hans tour och vara hans stöttande flickvän och sjunga overboard med honom. Men som tur väl var slapp jag att bo på hotell igen, utan mamma och jag skulle faktiskt bo hos Justin och Pattie där vi fick varsit gästrum. Okej, det var inte så farligt att bo på hotell, men man tröttnade efter ett tag och längtade hem.
"Följer du med ut?" frågade Justin mig och jag nickade och log mot honom. Vi gick och tog på oss yterkläder och skor innan vi hand i hand började gå längs gatan.
"Så vad tycker du om att vara här i Atlanta?" frågade han mig.
"Det är ju inte första gången jag är här, men jag gillar det." sa jag och log lite.
"Vad bra." sa han och log tillbaka. Plötsligt tog han upp mobilen och tog ett kort på mig.

"Varför tog du en bild?" frågade jag honom och skrattade till.
"Du är så vacker så jag var tvungen." sa han och log blygt mot mig..
"Vad gullig du är." sa jag fnissade och pussade honom på kinden.