Chapter 17 - Memories ...
Filed under: A vampire's story

När jag kom in möttes jag av Anna som hade en blick som jag inte riktigt kunde tyda.
"Vad är det?" frågade jag.
"Varför kysste du den där pojken Allison? Han är inte ens av din ras, du vet att du kan få vilken kille du vill, bara han är en vampyr." sa hon.
"Jag vet, jag hade bara lite kul." mumlade jag.
"Minns du sist du bara hande 'lite kul?" frågade hon vilket fick min ilska att blossa upp.
"Kom vi inte överrens om att vi inte skulle prata om det där mera?" väste jag. Utan att vänta på svar tog jag på mig skorna igen och rusade ut. Jag hörde hur Anna ropade på mig men jag struntade i henne, hon fick skylla sig själv. Jag stannade inte förens jag kom till stranden som jag var på första dagen vi kom hit, jag satta mig ner och minnena som jag hade försökte glömma kom ikapp mig.

"Jag har aldrig sätt någon som är lika vacker som du." viskade han i mitt öra och jag fnittrade.
"Så snäll är du!" sa jag och log mot honom samtidigt som jag drog in hans underbara doft. Jag hade inte riktigt vant mig vid det än, att människorna nu var som mat för mig.
"Vad skulle din familj säga om dom kommer på oss?" viskade han.
"Dom skulle förbjuda att vi någon gång får träffas igen, dom är så dumma som tror att jag inte kan klara mig själv." sa jag och suckade tyst.
"Varför litar dom inte på dig?" frågade han och fortsatte sen kyssa mig längs halsen.
"Dom tror att jag kommer göra något dumt, ett misstag." andades jag och han skrattade lätt mot min hals och nafsade till.
"Så detta är ett misstag?" frågade han sen och jag skakade på huvudet.
"Du har aldrig varit ett misstag och det vet du." sa jag och drog upp honom så att jag kunde titta in i hans ögon.
"Jag vet att vi inte har känt varandra så länge men jag älskar dig Allison." viskade han och tittade intensivt in i mina ögon.
"Jag älskar dig också David." viskade jag och lutade mig fram så att våra läppar möttes, han la sin ena hand mot min kind och jag pressade mig närmare mot honom.

Hans doft berusade mig och gjorde det svårt att behålla kontrollen, men jag skulle aldrig kunna skada David, jag älskade ju honom! Våra tungor dansade med varandra och vi andades tungt, mina händer letade sig neråt och sen under tröjan. Våra läppar skilldes åt för några sekunder bara för att dra av varandrs tröjor, och sen mötte dom hungrit varandra igen. Jag smekte han över ryggen och fram till magen, jag avbröt sen kyssen bara för att istället börja kysse honom längs halsen. Jag nafsade till och hörde hur han stönade och rös till, jag log och fortsatte sen att kyssa honom. När jag kom till stället där pulsen bultade stannade jag till, jag kände hur blodet pulsade där och en annan hunger växte inom mig. Hungern som odjuret hade inom mig , törsten efter blod. Jag kunde inte hejda mig utan huggtänderna växte och läpparna särdes och borrade sig igenom huden på Davids hals. När blod smaken spreds i munnen kunde jag inte hejda stönet av njutning som kom ur mig, jag började att dricka djupare klunkar och allt som existerade var David som låg i min famn och njutningen som hans blod gav mig.

Jag kved till när fortsättningen av minnet kom, hur Seth, Stefan och Anna hade hittat mig, hur dom hade slitit David ur mitt grepp och försökt rädda honom. Men det var försent, jag hade druckigt för mycket. Tårarna började rinna längs mina kinder, det var aldrig meningen! Jag hatade odjuret inom mig som inte kunde kontrollera sig, jag hatade det! Ett tyst plågat skrik slank ur mig och jag tystnade direkt, hoppades att ingen hade hört mig. Spänt lyssnade jag efter steg emot mig, vad som helst, men jag hörde inget som tur väl var. Jag reste mig upp och gick fram till vattnet och tittade på spegelbilden som reflekterades, allt jag såg var en misslyckad tjej som var en mördare. Hur många kunde tro det när dom såg mig, att jag var en mördare? Inte många. Jag vände mig om då jag inte orkade se mig själv och satte mig ner i sanden igen. Tanken på hur enkelt det skulle vara att ta mitt eget liv nu var for igenom mitt huvud, det ända jag behövde göra var att leta upp varulvarna. Men det skulle vara för enkelt. Jag hörde plötsligt hur steg kom emot mig, musklerna spändes då jag hörde på stegen att det inte var Seth eller Anna. Jag vände mig och såg att det var Justin, jag suckade och vände blicken ut över havet igen, jag hörde hur han satte sig ner brevid mig men ingen av oss sa något. Jag kände hur han tittade på mig sen hur han tveksamt höjde handen och torkade bort några tårar från kinden som jag inte hade tagit bort.

"Hur är det?" frågade han mig tyst till slut.
"Jag överlever." sa jag med samma tonfall.
"Får jag fråga varför du sitter här helt själv och har gråtit?" frågade han mig osäkert.
"Får jag fråga varför du kommer hit mitt i natten när du borde sova?" frågade jag och han skrattade tyst innan han svarade.
"Jag kunde inte sova så jag går hit som alltid när jag behöver tänka, så tänker du svara på min fråga nu?" frågade han mig.
"Det är en lång historia." sa jag efter en stunds tvekan.
"Jag är inte trött och så älskar jag långa historier." sa han och jag kunde höra hur han log.
"Okej, Anna och jag hade ett vad man kan säga ett litet gräl när jag kom hem efter att ha varit ute med Trever, så jag sprang hit för att tänka. Och när jag kom hit så kom en massa minnen ikapp mig, ett misstag som jag gjorde i början när jag var vampyr. Jag och en kille som heter David hade ett förhållade kan man säga, vi höll det hemligt för en massa av anledningar, ett av dom var för att jag var vampyr. Vi var hemma hos mig då Anna, Seth och Stefan var ute och vi ja... Hånglade kan man säga och det slutade med att jag inte kunde kontrollera mig längre utan började dricka från honom. Anna och dom kom hem då och slet David direkt ur min famn men jag hade druckigt för mycket från honom så han gick inte att rädda. Fattar du Justin? Jag dödade honom, jag är en mördare!" det sista skrek jag och nu märkte jag att jag hade börjat gråta igen.

"Såja Allison, lungna dig." sa han och strök bort mina tårar, det förvånad mig väldigt mycket, jag trodde att han skulle börja skrika om att varulvarn hade rätt om att vampyrer var mördare.
"Varför säger du inte att ni hade rätt? Om att vampyrer är mördare?" frågade jag honom då jag kände att jag blev tvungen att veta.
"För vi kanske hade fel, alla vampyrer är kanske inte mördare. Du gjorde ett misstag som du sa, ett misstag gör dig inte till en mördare." erkännde Justin.
"Men jag dödade honom Justin, det var jag som drack från honom." sa jag smått förvirrat.
"Ja men som du sa själv, du gjorde ett misstag." sa han och tittade mig djupt i ögonen. "Du skulle aldrig kunna vara en mördare." sa han och höjde handen och smekte den över min kind.
"Allison..." började han och jag tittade nyfiket på honom och väntade på att han skulle fortsätta men han gjorde det inte. Han tittade mig bara in i ögonen utan att säga något.
"Vad är det Jusitn?" frågade jag då han inte sa något.
"Du gör mig så förvirrad, jag har aldrig haft domma känslorna förrut som jag har när jag är med dig." sa han tyst och tittade mig intensivt in i ögonen.
"Vilka känslor?" andandes jag utan att bryta ögonkontakten.
"Dom går inte beskriva med ord." sa han och ingen av oss sa någonting. Allt som hördes var vinden, vattnet, djuren och våra andetag. Justin lutade sig långsamt mot mig och jag lät det hända, våra läppar möttes i en magisk kyss. 


Vad tyx? :D

Så nu fick ni ett litet extra långt chapter för att fira att det är nytt år! Så nu kanske ni kan kommentera lite extra mycket? ;)

Puss!

Comments
Written by: linda

Förlåt att jag inte gett dig några kommentarer på sistonde men moiblen har strulat!

gott nytt år också.

och kapitlet var super :D

2012-01-01 @ 20:08:45 -



Written by: Anonym

Ska vi göra ett länkar byte :) ?

2012-01-01 @ 22:47:38 - URL: http://taylorlstories.blogg.se/



Written by: elena

super bra

2012-01-02 @ 17:04:02 -



Ditt namn:

E-mail: (publiceras ej)

URL:

Kommentar:

Kom ihåg mig?



Trackback