Hans läppar masserade mina, mina händer åkte upp till ett hår. Plötsligt stelnade jag till, vad höll vi på med? Jag gillade inte Justin på det sättet, han var bara en vän. Jag drog huvudet tillbaka och skakade förvirrat på huvudet. Först kändes det bra men inte längre. Jag tittade ner i soffan då jag inte vågade möta Justins blick.
"Jag måste nog gå nu." mumlade jag och reste mig snabbt upp och gick fram till dörren och började att ta på mig mina skor. Jag hörde hur Justin reste sig upp och gick emot mig.
"Demelza..." började han men jag öppnade dörren och sprang iväg till mitt rum.
Jag vet att vi borde prata om det men jag kunde inte, jag var alldeles för förvirrad. Jag öppnade dörren till mitt rum och klev in och tog av mig skorna och la mig ner i min säng. Jag behövde Lia och Wille nu, ingen annan. Jag tog upp min iphone och tittade på en bild på Lia och mig.

Tårarna började långsamt rinna ner för mina kinder. Jag saknade dom något enormt. Jag hatade verkligen att jag var tvungen att vara ifrån dom. Jag strök bort tårarna med ena handen och letade upp Lias nummer och tryckte på ring.

Demelza (vanlig text.) Amelia (Kursiv text.)

"Hej Dee!" svarade hon glatt.
"Hej Lia, stör jag?"
"Självklart inte dummer. Men vänta, är du ledsen?" frågade hon oroligt, såklart skulle hon höra att allt inte var okej.
"Jag vet inte, en sak hände nyss och jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Men strunt i det, jag kommer nog att kunna lösa det. Men hur är det själv? Wille säger att du undviker honom. Men va inte arg på honom för att han sa det, du vet att han bara är orolig du är ju hans bästavän."
"Ja, jag är inte arg på honom för det. Som du sa, jag är hans bästavän."
"Men du, kan inte ni komma hit någon dag? Jag vet att jag nästan bara kommer att jobba, men jag saknar er något enormt!"
"Självklart skulle jag vilja komma, våra mammor kan väl prata med varandra?"
"Ja det kan dom. Sen är skolan inget problem då Justin och jag också har en lärare ju."
"Toppen jag går och prata med mamma direkt. Älskar dig, puss."
"Älskar dig med, puss." sa jag och la sen på. Jag kände mig direkt gladare, Lia och Wille skulle kanske komma och hälsa på!

'Nästa dag.'


Jag skrattade åt vad intervjuaren sa och han log mot mig.

"Men då tackar vi Justin och Demelza för att dom kunde komma. Ge det söta paret en stor applåd." sa han och Justin och jag vinkade och log åt publiken och gick sen tillbaka backstage där Scooter, Stefan, Pattie och mamma stod.
"Det gick ju riktigt bra." berömde Stefan oss.
"Tack." sa jag och log. Dom gick sen och hämtade våra saker så det var bara jag och Justin kvar och det blev en pinsam tystnad, jag kände till slut att jag var tvungen att säga något..
"Jag var väl inte så dålig Bieber?" frågade jag honom och höjde på ena ögonbrynet.
"Nej jag hade väl fel." sa han och log snett.
"Men du Demelza, det där om igår..." mer hann han inte säga innan dom andra ropade på oss, jag suckade lättat. Detta samtals ämnet ville jag helst undvika.

'Amelia's perspektiv.'


"Amelia, du får inte gå ut, du måste plugga. Minns du det? Det var villkoret för att du skulle få åka till Demelza" sa mamma och tittade strängt på mig.
"Okej, men då tar jag med mig böckerna till parken. Nöjd?" frågade jag.
"Okej men då får du inte glömma bort att plugga." sa hon.
"Nej det ska jag inte. Hejdå." sa jag och tog min väska med böckerna i och gick vägen till parken. När jag kom ditt kunde jag slappna av. Det var så vacker och lungt.
Jag fortsatte att gå igenom parken för att komma till en bänk jag alltid satt på när jag var där.

"William, du är så rolig." hörde jag någon säga och började sen att fnissa. Jag stelade till, var Wille här? Vem var tjejen? Jag gick emot stället där rösten kom ifrån och stelnade till, Wille var där och... Daniella, tjejen som var besatt av Wille. Wille som tyckte att hon var extrem jobbig satt nu och hade picknik med henne?!

"Jag är så glad att vi gör detta tillsammans, och att vi är ensama för första gången. Nu kan du verkligen lära känna varandra. Men jag har bara en fråga, har det hänt något mellan dig och Amelia? Jag har inte sett er umgås på länge." frågade hon och jag kände hur ilskan började att byggas upp. Hur vågade hon fråga det? Det angår bara mig och Wille.
"Jag vet faktiskt inte, jag tror att hon är arg på mig för något. Men jag har ingen aning om vad." sa han och lät sårad.
"Men du ska veta att jag finns här för dig." sa hon och lutade sig lite emot honom.
"Ehum... Tack." sa Wille.
"Jag gillar dig William, jag har gjort det länge och det vet du." sa hon och kysste honom på kinden och lutade sig sen sig lite tillbaka igen.
"Ja..." sa han och såg ut att inte veta vad han skulle göra så Daniella tog saken i egna händer. Hon lutade sig fram igen och kysste honom, och Wille besvarade kyssen.
Jag stirrade på dom och kände hur tårarna brändes bakom ögonlocken.

Wille avlsutade sakta kyssen och Daniella lutade sig tillbaka igen med ett stort leende på läpparna.
"Jag trodde aldrig att du skulle besvara kyssen, jag har alltid trott att det är något mellan dig och Amelia." sa hon och Wille skakade på huvudet.
"Något mellan mig och Amelia? Nej det är inget sånt, självklart älskar jag henne men hon är min bästavän. Hon och Demelza är som mina systrar." sa han och med dom orden kunde jag inte hålla tårarna inne, dom började rinna längs mina kinder.
Han ser mig som min syster. Jag torkade bort tårarna men dom envisade mig med att hela tiden komma nya. Daniellas leende lyckades att bli större med det Wille sa och hon lutade sig fram och kysste honom igen. Jag kände hur något brast inom mig, jag orkade inte se mer så jag sprang iväg.
Jag älskade honom, men han såg mig som sin syster.