Vad gjorde dom här? Varför var dom här?
Innan dom han säga något vände jag mig om och rusade ut ur rummet, men någon av dom tog tag i mitt arm och hejdade mig.
"Dee, vi måste prata." Wille, hans röst väckte upp en massa minnen inom mig. Alla roliga stunder vi hade haft tilsammans, men även dom dåliga som när dom skrek på varandra.
"Jag har inget att säga dig." väste jag.
"Snälla Dee, vi är så ledsna! Allt var bara ett missförstånd." sa Lia och kom fram till mig, Wille släppte taget om min arm och vi stod bara och tittade på varandra en stund.
"Det var Carro, hon sa saker till oss som fick oss att vända oss mot varandra. Jag lovar Dee, det är sant." sa Lia och jag skakade på huvudet, hur kunde dom ljuga så?

"Varför ljuger ni? Så som det låter försöker ni få mig att vända mig mot Carro." sa jag argt.
"Ja det låter så, men vi ljuger inte." sa Wille och tittade sorgset på mig.
"Jag litar inte på er, för varför skulle ni komma hit flera månader efter att det hände?" sa jag och gick sen ut ur rummet. Jag gick ut där Justin nervöst väntade på mig, jag blängde på han innan jag gick till hans bil som vi hade åkt hit med och satte mig.
"Varför körde du mig hit för att prata med dom?" frågade jag han när han hade satt sig brevid mig.
"För att dom vill att du ska förlåta dom, lika mycket vill jag att du ska förlåta mig." sa han och jag vände blicken mot honom och tittade in i hans ögon.
"Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna förlåta er, helst dig Justin. Jag litade verkligen på dig, men du sårade mig." sa jag och han tittade plågat på mig.

"Jag vet men man måste hoppas, för vad ska man göra utan hoppet?" sa han och jag log svagt.
"Du har rätt." sa jag och han log mot mig innan han startade bilen och körde mig hem.

 
'Nästa dag.'


Jag tittade oroligt på min mobil, Kevin hade inte svarat på några sms eller när jag hade ringt honom. Tänk om något hade hänt honom, det skulle jag aldrig kunna klara av! Efter en stund bestämde jag mig för att gå hem till honom och se om han var där, jag tog på mig ytterkläderna och skorna och började att gå. Det tog inte särskilt lång tid att gå, så jag var snart framme. Jag knackade på dörren och det var Kevins mamma som öppnade.
"Hej är Kevin hemma?" frågade jag och log mot henne.
"Ja han är där uppe och sover fortfarande, men kom in du." sa han och log varmt mot mig. Jag klev in och tog av mig ytterkläderna och gick upp till Kevins rum, jag öppnade försiktigt dörrne och klev in där han låg på sängen och sov. Jag log för mig själv och gick fram till honom och pussade honom lätt på kinden, han öppnade ögonen och log svagt när han såg mig.
"Hej, vad gör du här?" frågade han hest.
"Jag var orolig för dig, du har inte svarat värken när jag smsade dig eller ringde."  sa jag och han fick något i blicken som jag inte riktigt kunde tyda, men det försvann snabbt.
"Okej men jag mår bra, lite ont i huvudet bara." sa han och skrattade tyst.
"Det förstår jag, men gå du och ta en dusch så fixar jag huvudvärks tabletter och lite att äta." sa jag och han log tacksamt mot mig och gav mig en lätt kyss.

Jag gick ner till köket och fixade igordning frukost till Kevin som jag tog med mig till hans rum, det dröjde inte länge förens han kom ut från badrummet och såg lite piggare ut.
"Tack sötnos." viskade han och tog tabletten och började att äta. Vi pratade medans vi åt men jag märkte direkt att något var fel.
"Kevin jag märker ju att något är fel, så snälla säg det." sa jag och tittade bedjande på mig. Han tittade plågat på mig och jag kände hur paniken kom, jag ville inte längre höra vad det var han hade att säga.
"Demelza... Jag har gjort ett misstag, snälla förlåt mig." viskade han.