Jag tittade chokat på Wille som tittade chockat på mig.
"Ehm... Hej." sa jag osäkert.
"Hej..." sa Wille minst lika oskäkert. Han skrapade med foten i marken som jag visste att han alltid gjorde när han för nervös. Min ena hand började att snurra en slinga av mitt hår runt fingret, och ingen av oss visste vad vi skulle säga. Till slut bröt äntligen Wille tystnaden.
"Jag har bara en fråga... Varför tyckte du att jag tog Demelza ifrån dig?" frågade han och jag tittade förvånat på honom.
"Det har jag aldrig gjort! Men varför tycker du att jag är irriterade?" frågade jag och nu såg han förvånad ut.
"Det har jag aldrig tycket!" utbrast han.
"Carro sa det till mig, och lite annat..." sa jag.
"Va? Carro sa det till mig också." sa han och jag tittade chokat på honom.
"Va? Så allt var en lögn?!" utbrast jag och Wille nickade sakta.
"Jag kan inte fatta det... Tror du att hon har sakt löngner till Dee också?" frågade jag och han skakade på huvudet igen.

'Demelza's perspektiv.'


Jag satt och tittade på tvn när min mobil började att ringa, jag tog upp den och stelnade till då det stod Lia på skärmen. Varför hade jag inte raderat hennes nummer? Jag tryckte bort samtalet och fortsatte att titta på tvn. Efter en stund började det ringa igen och denna gången stod det Wille, irriterat tryckte jag bort samtalet. Vad var det med dom? Så som dom har bettet sig kan dom inte tro att dom bara kan ringa och allt ska bli bra igen!

'Nästa dag.'


Det var nu måndag och jag var på väg till skolan för att möta upp Rebecca där, vi skulle gå till stan och shoppa! När jag kom fram så började jag att gå till hennes skåp för att vänta på att hon skulle sluta. Jag kände en hand på min axel så jag vände mig om och tittade på en rätt snygg kille.
"Hej." sa jag och log prövnade mot honom.
"Hej, du är Demelza va?" frågade han.
"Ett fan?" frågade jag och han skakade på huvudet.
"Nej, men min lillasyster var. Du var innan en underbar förebild för henne, hon ville bli precis som du, men inte längre. En fråga, vad hände igentligen med dig?" frågade han.
"Förlåt om jag har har förstört hennes förebild, men människor förändras." sa jag.

Han tittade sorgset på mig.
"Du hade allt det flera människor vill ha, jag hoppas att du hittar tillbaka till ditt rätta jag." sa han innan han gick iväg med snabba steg. Jag tittade efter honom, han både rätt och fel. Ett tag hade jag allt jag ville ha, jag hade det bästa jobb men någonsin kunde ha, jag kunde nå ut till folk, jag hade dom bästa vännerna man kan önska sig, en underbar pojkvän och en fantastisk mamma. Men allt det försvann.


'En vecka senare.'


"Nej Hanna vart ska vi?" fnissade jag. Hanna hade sagt att jag skulle ta på mig något snyggt men hade vägrat att säga något mera.
"Säger jag inte, vänta jag ska bara ta på dig denna." sa hon och höll upp en ögonbindel. Jag började gensat att protestera men hon struntade i det. Hon ledde mig ut och vi satte oss i en bil som började att köra. När bilen stannade så klev vi ut och hon ledde min in någon stans. Jag hörde hur folk viskade runt mig men jag hade ingen aning. Till slut hörde tog hon av mig ögonbindlen och jag såg var vi var, jag stod backstage på en konser. Och det var på JUSTINS! Jag blängde argt på Hanna och kände hur paniken kom. Jag ville inte träffa honom!
"Kom igen Demelza, vi kan väl bara titta på konseren?" frågade Hanna och tittade bedjande på mig.
"Jag vill inte!" sa jag men hon struntade i mig. Hon ledde mig in i publiken till platser som vi tydligen hade. Jag skulle precis försöka smita där ifrån, men då började det. Och när Justin kom ut stirrade jag på honom, han var så snygg. Hela min plan försvann så jag stannade kvar och tittade, för det kunde väl inte skada att bara titta?