"Bailey, vi älskar dig!", "Bailey kan jag få din autograf?", "Kan vi få ta en bild med dig?" skrek mina fans och och jag kände hur huvudet bultade av alla skrik och blixtrar. Jag kände hur paniken ökade och jag kände en stor lättnad när jag äntligen kom in på hotellet.
"Gumman, hur är det?" frågade mamma då jag troligen var blek i ansiktet.
"Det är bra. Men hur lyckades dom hitta vilket hotell jag ska bo på?" frågade jag förvirrat. Vi hade precis landat i Paris då jag skulle ha min nästa konsert där.
"Jag vet inte, jag har verkligen ingen aning." suckade pappa trött.
"Ska vi gå upp till rummet, du ser lite trött ut." sa mamma och strök mig över kinden.
"Gärna." sa jag och hon nickade. Vi tog hissen upp till vånigen där vårat hotellrum låg och jag öppnade dörren till det överdrivet lyxiga rummet.
När jag hade tittat mig omkring gick jag till badrummet och tog en dusch. Det brukade jag alltid göra när jag hade åkt långt, det spelade ingen roll hur trött jag var, jag skulle aldrig kunna somna utan en dusch. När jag hade duschat klart ställde jag mig och tittade in i speglen. Jag såg verkligen utmattad ut. Jag torkade till håret och tog på mig min pyjamas och klev sen ut ur badrummet och gick fram till min säng. Jag la mig ner och gäspade trött. Men trots att jag var trött så kunde jag ändå inte somna utan tankarna snurrade runt i huvudet. Var det verkligen detta jag ville? Gå runt och vara orolig hela tiden för att jag skulle bli attackerad av något fan? Ville jag vara känd? Svaret på den frågan var enkel. Jag ville inte vara känd, allt var bara för mycket. Men det var ju inte direkt så att jag kunde sluta. Och även om jag skulle sluta så skulle jag aldrig kunna få ett normalt liv. Men det var det jag önskade mig så innerligt, ett normalt liv. Utan massa fans, utan alla paparazzi, utan all press...
"Bailey du ska upp på scenen om 10 minuter." sa min manger stressat innan hon sprang iväg, troligen för att skrika på någon annan.
"Vad fin du är gumman." sa mamma och en av mina hårslingor som hade hamnat fel.
"Tack mamma." sa jag och log svagt.
"Är det något som är fel?" frågade hon mig och jag skakade på huvudet.
"Nej, är bara lite trött." sa jag och hon nickade.
"Orkar du uppträda då?" frågade hon. Nej tänkte jag men det skulle jag aldrig svara.
"Självklart, men jag måste gå nu." sa jag och hon nickade och pussade mig på kinden innan jag gick. Jag tog ett djupt andetag och pressade fram ett glatt leende innan jag klev upp på scenen.
Vad tyx? :D
Detta har jag, Fanny skrivit helt själv. Och detta är då prologen på den nya novellen som kommer att heta Please don't stop the music. Hoppas att ni gillar den än så länge! :)
Och detta hände då när hon var runt 13 år, så i första kapitelt har vi spolat fram så hon är 17 år! Och läs gärna handlingen i inlägget under så att ni förstår! :)
Puss!
