You smile, I smile - del 32.
Filed under: You smile, I smile.

*Melody's perspektiv.*




"Jag har hittat henne!" ropar en person och jag hör hur steg kommer mot mig.
"Hur mår hon?" hör jag en annan fråga.
"Hon lever men är medvetslös. Vi får ta henne till sjukhuset." säger samma person som ropade.
Plöstligt lyfter någon upp mig och börja gå.
"Är detta en dröm, eller vad är det som händer?" tänker jag förvirrat. Jag försöker öppna ögonen, men det är precis som jag är bortkopplad från min kropp, men att jag fortfarande kan känna och höra men inget mera. Efter några minuter hör jag hur någon öppnar en bildörr och lägger in mig i bilen. Jag känner hur en person sätter sig brevid mig och lägger mitt huvud i knät på honom.
"Har något förändrat?" frågar någon.
"Nej." säger pesonen som har mitt huvud i knät, det måste vara han som ropade.
Till slut så känner jag hur jag långsamt börja återvända till kroppen så jag öppnar ögonen.
"Vad är jag?" viskar jag hest, jag ser hur personen som jag ligger på rycker till och tittar på mig. Jag ser att det är en polis men han verkar väldigt ung.
"Vi hittade dig i stugan där du låg medvetslös och vi kör dig nu till sjukhuset."
"Okej, tack så mycket." viskar jag innan allt blir svart igen.


"Jag minns när jag såg dig första gången Mel, det var när du red och ramlade av, minns du det? När jag såg dig så tänkte jag att jag måste lära känna dig, men du ignorerade mig. Och nu är du min flickvän och vem hade trott att det skulle bli så? Och nu så trodde jag tag att jag skulle förlora dig, men så blev det inte. Mel... jag älskar dig. Kan du inte vakna snart?" redan vid första ordet visste jag vem det var, Justin är här vid mig.
Jag hör hur hans bryts litet vid sista ordet och att snyftar till innan han fortsätter. Jag hör hur en dörr öppnas och att någon kliver in i rummet jag är i.
"Hur mår hon?" och jag blir riktigt förvånad när jag hör att det är Sel.
Men sedan känner jag hur glad jag blir, glad för att dom är vänner igen. Om jag dör nu, vilket jag inte vill, så kan jag vara glad över att dom är vänner igen.
"Jag vet inte, dom säger att hon borde ha vakant vid detta laget." säger Justin tyst. Jag hör hur Sel kommer närmare.
"Jag är säker på att Mel kommer vakna Justin. Hon är stark." säger Sel.


*Selena's perspektiv.*



Jag tittar på Mel och ser hur lungn hon ser ut. Undra om hon kan höra oss, eller är hon på en annan plats? Trots att jag sa till Justin att jag var säker på att Mel ska vakna är jag inte det. Vad händer om hon inte gör det?
"Nej, Selena du måste tänka positivt! Dom hittade ju henne, och dom sa att hon var vaken några minuter i bilen så varför ska hon inte vakna nu?" tänker jag och vänder blicken till Justin.
Har ser verkligen sliten ut, sen han fick reda på att Mel var borta så har han nästan inte sovit någonting. Och nu när dom hittade henne har han varit vid hennes sida hela tiden.
"Justin, du måste sova." säger jag försiktigt.
"Nej, jag behöver vara vid hennes sida Selena." säger han.
"Okej då, men jag klarar inte av och se henne såhär mera, jag går ut." säger jag och och vänder mig om och går ut genom dörrarna.

När jag kommer ut så går jag till kaffeterian där mamma, pappa och Saga sitter.
"Hej..." mumlar jag och sätter mig på en ledig plats.
"Gumman, du ser riktigt trött ut." säger mamma och ser orolig ut.
"Ja, och det gör Justin med som fortfarande sitter där uppe." säger jag och tittar ner i bordet.
"Du vet att Mel inte vakanr fortare för att du inte sover, och jag tror nog att hon inte blir särskilt glad om hon får reda på det." påpkar mamma.
"Kom så kör jag dig hem." säger pappa och reser sig upp.
"Jaja..." säger jag och suckar och reser mig upp och följer honom ut. Så fort vi kliver utanför dörrarna möts vi av kamera blixtar och skrikande paparazzi.
"Selena, hur mår din kusin Meldoy? Selena är det något mellan dig och Justin? Selena är du gravid?"
Jag skyndar på stegen för att dom ska få så få bilder som möjligt, helst nu när jag ser så sliten och trött ut.


Pappa och jag sätter oss i bilen och kör så fort vi kan iväg från sjukhuset. När vi kommer hem lägger jag mig i sängen och försöker sova. Men hur utmattad jag än är lyckas jag inte somna, utan tankar på Mel dyker hela tiden upp.
Men till slut somnar jag i en rastlös sömn.


*Justin's perspektiv.*



Jag tittar ner på Mel's underbara ansikte. Varför vaknar hon inte? Dom sa ju att hon skulle göra det för länge sen...
"Justin, du få inte ge upp hoppet, hon kommer att vakna när hon känner sig redo." intlar jag mig själv.


Minnen spelar upp sig i mina tankar, när hon sa att hon ville bli min flickvän, kyssarna vi har haft tillsammans...
"Vad tänker du på?" hör jag en hes röst säge och jag rycker till och tittar ner på Mel igen och kan inte låta bli att le sort. 


Så hur tror ni att det går nu? :)

Men jag fick en fråga på min andra blogg varför inte Emma har skrivit på ett tag och det är därför att jag har valt att skriva själv ett tag.
Det har inte något med Emma att göra utan det är för att jag känns som att jag tappar novellen ibland. Alltså handligen, lusten att skriva osv.
Men om Emma vill kommer hon säkert att böra skriva här igen. Så här har du andlednigen till varför. :)

Puss&Kram.

Comments
Written by: Anonym

grym novell! <3

2011-07-29 @ 20:52:08 -



Written by: Lovisa

merra (:

2011-07-30 @ 18:13:16 -



Written by: Steffi xD

AsBra ! :D *Älskart ^^

2011-07-31 @ 19:42:46 -



Ditt namn:

E-mail: (publiceras ej)

URL:

Kommentar:

Kom ihåg mig?



Trackback