Runt en timme senare så stod vi alla nu redo för strid, fysiskt i alla fall. Inom mig var striden redan i gång, jag var inte redo för det här. Jag bet mig nervöst i läppen och kände hur en hand fattade tag i kramade den tröstade. Jag tittade ner på dom sammanslingrade händerna innan jag tittade upp och möttte Ollivers blick och han log ett litet leende mot mig, men jag kunde se att han nästan var olika nervös som jag. För detta kunde sluta hur som helst. Jag tittade på Alexander som tog upp sin mobil och kollade på klockan innan han sken upp i ett leende.
"Dom kommer vara här när som helst." sa han och han hade rätt, några minuter senare såg vi hur en massa andra vampyrer kom och mötte oss i gläntan i skogen där vi såg. Alla vampyrer var säkert flera hundra år gammla, men dom såg bara ut att vara runt 16-25 år gammla, fast ögonen talade om att man inte skulle låta ögat lura en.
"Så Allison, du vet vad du ska göra." sa Anna och jag letade fram min mobil och ringade Justin. Det var bestämt att jag skulle lura varulvarna hit, och vi skulle överreaska dom med hur många vi var.

"Hej det är Justin." svarade han och jag tog ett djupt andetag.
"Hej Justin."
"Allison!" sa han och jag kunde höra hur chockad han blev.
"Justin, jag och min familj orkar inte fly. Det är vårt hem lika mycket som erat! Kom till skogen till den platsen vi hade strid förra gången, vi alla måste prata." sa jag och la sen på. En hand kramade om min axel och jag vände mig om och mötte Seths lugna blick.
"Jag är stolt över dig, och jag vet att mamma och pappa också skulle ha varit det." viskade han och jag orkade inte säga något utan kramade bara om honom. När vi avslutade kramen så gick jag och ställde mig brevid Olliver och Seth ställde sig på min andra sida, alla andra vampyrer ställde sig också beredda på striden som skulle komma.

Varulvarna kom efter några minuter, några var skiftade och andra var människor och jag kunde se hur chocken spreds över deras ansikte när dom såg hur många vi var. Men bara efter några sekunder efter att dom hade dykt upp var striden redan igång. Jag tittade mig omkring och såg hur Seth dödade en av varulvarna, hur Anna hjälpte en annnan vampyr från att inte vara dödad. Jag tittade mig runt efter Olliver och såg hur han och en varulv höll på att försöka döda varandra, jag såg hur varulven skiftade tillbaka till människa och la armarna runt hans hals och skulle precis döda Olliver när jag sprang fram. Jag drog honom bort från Olliver och lät mina huggtänder borra sig igenom huden på hans hals för att döda honom, jag slängde sedan honom iväg och tittade orolig på Olliver.

"Hur gick det?" frågade jag och torkade bort blodet från min mun.
"Det gick bra." sa han och jag nickade kort innan jag gick bort för att hjölpa Seth som hade två varulvar som attackerade honom.

Efter två timmar så tittade jag runt i gläntan och på alla döda vampyrer och varulvar som låg spridda över hela gläntan. Alla varulvar var döda och min familj hade klarat sig, jag borde vara glad men jag kunde inte vara det.
"Bra strid, alla varulvar är döda och inte många vampyrer alls dog." sa Alexander glatt och torkade bort blodet från munnen.
"Ja, nu slipper vi oroa oss för dom. Tack för hjälpen, vi skulle aldrig ha klarat det utan er." sa Anna och tittade tacksamt på honom.
"Ja, men kom ihåg att följa lagen nästa gång Allison. Bara för att vi ignorera det du gjorde denna gångnen betyder inte det att vi gör det nästa gång." sa han och tittade varnade på mig innan han gick bort till dom andra äldsta innan dom återvände hem, lika så dom andra vampyrerna.

"Hur mår ni?" frågade Eric oss dystert där vi satt hemma hos honom. Jag kunde inte fatta att han var så feg som hade tvingat mig, Chaz, Ryan, Adam och Hampus att lämna striden.
"Hur tror du? Du tvingade oss att lämna striden medans restan av flocken dog där!" skrek Ryan frustrerat.
"Jag räddade era liv, jag såg ju hur dom slaktade oss en efter en!" morrade han.
"Men vi skulle mått bättre om vi hade stannat, dött där med vår familj." sa Adam.
"Hur vet ni det, ni skulle vara döda." sa han kallt.
"Jag drar, jag står inte ut med att se dig." väste Ryan och reste sig upp och lämnade huset.
"Jag drar också." sa jag och reste mig och lämnade huset, jag hörde hur dom också reste sig upp och följde efter mig.