"Bella!" skrek Tilda glatt så att det ekade genom hela skolkorridoren, vilket såklart fick mig att rodna.
"Hej, var du tvungen att skrika?" sa jag och kramade om henne när jag kom fram.
"Såklart, hela skolan behövde ju höra att du hade kommit!" sa hon och skrattade. Igentligen var Tilda och jag motsattsen till varadndra. Hon var en snygg blodin som verken var rädd att säga vad hon tyckte och tänkte, och alla killar på skolan avgudade henne. Och sedan jag... En blyg brunett som inte inte vågade säga något.
"Sophie!" skrek Tilda plötsligt vilket fick mig att hoppa till då jag vet helt inne i mina egna tankar.
"Hej brudar." sa Sophie leendes och kramade hårt om oss båda. Sophie var också blondin men hon var mera söt än snygg, och alla killar avgudade henne också.
"Ska vi gå till våra skåp?" frågade hon oss sedan och Tilda och jag nickade och vi började gå längs korridoren. Vi hade skåpen brevid varandra vilket vi älskade. När vi kom fram såg vi Caitlin och hennes vänner så famför våra skåp och jag kände hur irritationen växte fram hos oss alla.
"Kan du inte stå och pluta med läpparna någon annan stans?" frågade Tilda och bitch blickade Caitlin.

"Mina läppar är i alla fall normala och inte opererade som dina." sa hon och bitch blickade henne tillbaka. Det hade under en lång tid tillbaka gått ett rykte om att Tilda hade förstorat sina läppar vilket bara var ett dumt rykte, hon skulle aldrig göra det.
"Seriöst Caitlin, gå. Ingen vill ha med dig att göra." sa Sophie irriterat.
"Och vem vill ha med er fjortisar att göra?" sa hon innan hon vände på klacken och hennes kompisar följde direkt efter henne som hundar.
"Bitch." mumlade Tilda efter henne innan vi gick fram och öppnade våra skåp och letade fram engelska böckerna. För länge sedan hade faktiskt Caitlin också varit våran vän men allt hade ändrats då hon började sprida falska rykte om oss i skolan. Det hade börjat i 6:an då hon hade sagt att min mamma och pappa tog droger och var alkolister, sen att Tilda och Sophie hade dränkt en katt i floden. Så omogen var hon, och det har bara fortsatt.
"Ska vi gå tjejer?" frågade Tilda mig och Sophie leedens, vi nickade och jag stängde igen skåpet och vi gick till salen där vi skulle ha lektion.

Vi hade precis slutat engelskan och vi var nu på väg till våra skåp igen för att hämta nya böcker. När vi kom fram till skåpten öppnade vi dom och jag började rota runt i skåpet efter hemkunskaps boken när ett par armar slingrade sig runt min midja, jag vände mig förvånat om och möttes av Luckas underbara ögon.

"Hej älskling." viskade han och pussade mig i pannan.
"Hej snygging." viskade jag tillbaka och fick ställa mig på tår då jag var så kort för att kunna kyssa honom. Han besvarade kyssen och precis som första gången vi kysstes började fjärilarna i magen att flyga runt.
"Måste ni alltid stå och hångla framför våra ögon? Fattar ni inte hur avundsjuka jag och Sophie blir?" frågade Tilda retfullt och jag avslutade kyssen och skrattade.
"Men vill du också ha en puss Tilda?" frågade Lucas minst lika retullt.
"Visst, men inte av dig. Men ska vi gå Bella?" frågade hon mig och jag nickade och gav Lucas en sista puss innan vi gick. Medans vi gick så visslade ett par killar till och vi tittade åt deras håll.
"Sexigt." sa dom och nickade menade åt Tildas linne som hade åkt ner lite och visade en del av bh. Hon himmlade med ögonen och rättade till den och låtsades som att inget hade hänt, det skulle jag aldrig ha kunnat utan hade gått och rodnat resten ut av dagen.

Skolan var nu slut och jag höll på med att tvinga ner en massa böcker i min väska, för såklart hade alla lärare gett oss massor av läxor och prov.
"Varför måste det finnas läxor?" stönade Sophie.
"För att vi inte ska få någon fritid alls." suckade Tilda.
"Men ska vi plugga ihop idag?" frågade Sopihe.
"Visst, vem ska vi vara hos?" frågade jag.
"Hos mig kan vi vara, mamma och pappa jobbar sent." sa Tilda och vi gick direkt hem till Tilda.

Jag avundades på Tilda, hon bodde i ett enormt hus! Hennes föräldrar var riktigt rika då hennes mamma och pappa drev ett känt hotell.
"Ska vi ta det vanliga?" frågade Tilda när vi stod i hennes kök. Med det vanliga menade hon jordgubbssmoothie och någon bulle.
"Såklart." sa jag och vi började genast att fixa det. Jag och Sophie gjorde smoothie och Tilda letade fram bullar, när det var klart gick vi upp med det och våra väskor där böckerna låg. När vi kom upp till Tildas underbara rum så satte vi oss ner på golvet och började prata och dricka våra smoothies och äta bullarna.


"Men usch vad jag hatar Caitlin." suckade Tilda.
"Jag håller med dig, sån hora är hon." sa Sophie.
"Ja, men har ni hört att det sägs att hon har hållit på med typ hela fotbolls laget?" frågade jag och dom nickade.
"Ja, och det skulle inte förvåna mig om det var sant." sa Sophie.
"Ja och minns nu hur hon skröt när hon var tillsammmans med han den där Justin?" sa Tilda.
"Ja, och hon gör det ju fortfarande." sa jag och himlade med ögonen.
"Ja, det skulle nästan vara roligt om vi gjorde något med honom. Kan ni tänka er hennes min?" sa Tilda och vi alla brast ut i skratt.
"Ja men nu glömmer vi Caitlin. Men Tilda såg du hur Tobias i fotbolls laget kollade in dig idag?" frågade Sophie henne och jag försvann in i mina egna tankar där bara Lucas fanns. Jag kunde se honom framför mig, hans underbara gröna ögon och det gulliga leendet som alltid fick mig att bli alldeles varm inombords.
"Bella, hallå!" sa Sophie och jag rykte till och tittade frågade på dom.
"Ja?" frågade jag och dom skrattade.
"Nu försvann du in i dina egna tankar igen, drömmde du om Lucas?" frågade Tilda mig och jag knuffade till henne och hon skrattade bara.
"Jag tror nog att vi ska plugga nu." sa jag och kände hur mina kinder hettade till pågrund ut av det hon sa innan.

Det hade nu gått två dagar sedan striden hade varit och jag var nu ute och gick längs stratfords tomma gator, klockan var runt 8 så dom fleste var hemma och satt med sina familjer vid tv:n eller något. Jag tänkte tillbaka på hur dom senaste månaderna har varit i mitt liv, dom har varit hemska men det hade också funnits visa stunder då jag har varit lycklig. Men jag skulle aldig vilja uppleva dom igen, det var alldels för mycket sorg, svek och ilska. Jag fortsatte gå och utan att jag tänkte mig för så gick jag förbi Justins hus, jag tittade åt det stora huset och såg hur det lyste genom några av fönstrerna. Undra hur det var med dom nu, hade dom hittat Justins misshandlade kropp eller inte?
Trots att jag aldrig såg honom så skapades ändå en bild i huvudet på mig hur han kunde ha sett ut, jag skakade bort bilden och fortsatte gå.

Jag tittade ner i marken och bara gick och var helt inne i mina tankar och ryckte till då min arm stöttes till i en annan.
"Förlåt." mumlade en röst som jag mycket väl kände igen, det kunde väl inte vara han...? Hoppet spreds inom mig och jag tittade upp och mötte Justins vackra ögon.
"Va...? Är inte du död?" frågade jag chockat.
"Nej, jag och några till lyckades fly..." började han men pressade ihop läpparna då han insåg att han kanske hade sakt för mycket.

"Du ska bara veta hur glad jag är! Trots att jag hatar dig så kan jag ändå inte stå ut med att du är död." sa jag och såg hur han rykte till när jag sa att jag hatade honom.
"Tack tror jag..." mumlade han och skulle just börja gå när jag tog tag i hans arm och hejade honom.
"Justin... Även om du har svikit mig flera gånger så villl jag ändå att vi ska vara vänner. Vi har ett band mellan oss, och sen vill jag inte bara kasta bort allt vi hade, ett tag var jag faktiskt riktigt lycklig." sa jag och tittade djupt in i hans ögon.
"Även om det kommer bli svårt att bara vara din vän så är det bättre det än att kanske aldrig se dig igen." sa han hest. Jag log mot honom och omfamnade honom i en kram.

"Förlåt för allt, jag vet att jag har sårat dig flera gånger nu." sa han sorgset när vi släppte varandra.
"Vi glömmer bort det nu Justin, det kanske inte var mening att vi skulle vara tillsammans. Men vi har i alla fall bevisat att varulvar och vampyrer visst kan vara vänner, och vem vet i framtiden så kanske vi slutar vara fiender för gott?" sa jag leendes.

Jag läste nyhets tidningen med ett stort leende på läpparna, det fanns en artikel där som visade hur Justin stolt höll upp sin dotter, på bilen fanns öven hans fru Sandra och hans son Liam. Så fort Justin hade fått reda på att Sandra var gravid med en flicka så hade han bästmet namnet, hon skulle få hete Allison. Justin och jag hade fortfarande kontkakt med varandra och vår vänskap var stark, jag kunde berätta allt för honon. Och striden mellan varulvarna och vampyrerna höll på att lösas upp, och förhoppningvis om några år skulle den vara borta helt.

"Vad tänker du på älskling?" viskade Olliver och kysste mig i nacken.
"Allison." sa jag skrattades och visade honom tidningen.
"Så söt." sa han och en tanke som for igenom mig var att Olliver och jag skulle aldrig kunna få små barn då jag aldrig skulle kunna bli gravid. Det var en sak jag hatade, men jag måste acceptera det.
Jag reste mig upp ur stolen och ställde mig så att Ollivers och min blick möttes, han log mjukt mot mig och jag ställde mig på tå så att våra läppar möttes i en passionerad kyss.

"Jag älskar dig." viskade han sen mot mina läppar.
"Jag älskar dig också." viskade jag tillbaka.

Förlåt men har två prov till imorgon så det kommer inte upp något kapitel idag.
Men jag ska försöka lägga upp ett imorgon! :)

Puss!

Runt en timme senare så stod vi alla nu redo för strid, fysiskt i alla fall. Inom mig var striden redan i gång, jag var inte redo för det här. Jag bet mig nervöst i läppen och kände hur en hand fattade tag i kramade den tröstade. Jag tittade ner på dom sammanslingrade händerna innan jag tittade upp och möttte Ollivers blick och han log ett litet leende mot mig, men jag kunde se att han nästan var olika nervös som jag. För detta kunde sluta hur som helst. Jag tittade på Alexander som tog upp sin mobil och kollade på klockan innan han sken upp i ett leende.
"Dom kommer vara här när som helst." sa han och han hade rätt, några minuter senare såg vi hur en massa andra vampyrer kom och mötte oss i gläntan i skogen där vi såg. Alla vampyrer var säkert flera hundra år gammla, men dom såg bara ut att vara runt 16-25 år gammla, fast ögonen talade om att man inte skulle låta ögat lura en.
"Så Allison, du vet vad du ska göra." sa Anna och jag letade fram min mobil och ringade Justin. Det var bestämt att jag skulle lura varulvarna hit, och vi skulle överreaska dom med hur många vi var.

"Hej det är Justin." svarade han och jag tog ett djupt andetag.
"Hej Justin."
"Allison!" sa han och jag kunde höra hur chockad han blev.
"Justin, jag och min familj orkar inte fly. Det är vårt hem lika mycket som erat! Kom till skogen till den platsen vi hade strid förra gången, vi alla måste prata." sa jag och la sen på. En hand kramade om min axel och jag vände mig om och mötte Seths lugna blick.
"Jag är stolt över dig, och jag vet att mamma och pappa också skulle ha varit det." viskade han och jag orkade inte säga något utan kramade bara om honom. När vi avslutade kramen så gick jag och ställde mig brevid Olliver och Seth ställde sig på min andra sida, alla andra vampyrer ställde sig också beredda på striden som skulle komma.

Varulvarna kom efter några minuter, några var skiftade och andra var människor och jag kunde se hur chocken spreds över deras ansikte när dom såg hur många vi var. Men bara efter några sekunder efter att dom hade dykt upp var striden redan igång. Jag tittade mig omkring och såg hur Seth dödade en av varulvarna, hur Anna hjälpte en annnan vampyr från att inte vara dödad. Jag tittade mig runt efter Olliver och såg hur han och en varulv höll på att försöka döda varandra, jag såg hur varulven skiftade tillbaka till människa och la armarna runt hans hals och skulle precis döda Olliver när jag sprang fram. Jag drog honom bort från Olliver och lät mina huggtänder borra sig igenom huden på hans hals för att döda honom, jag slängde sedan honom iväg och tittade orolig på Olliver.

"Hur gick det?" frågade jag och torkade bort blodet från min mun.
"Det gick bra." sa han och jag nickade kort innan jag gick bort för att hjölpa Seth som hade två varulvar som attackerade honom.

Efter två timmar så tittade jag runt i gläntan och på alla döda vampyrer och varulvar som låg spridda över hela gläntan. Alla varulvar var döda och min familj hade klarat sig, jag borde vara glad men jag kunde inte vara det.
"Bra strid, alla varulvar är döda och inte många vampyrer alls dog." sa Alexander glatt och torkade bort blodet från munnen.
"Ja, nu slipper vi oroa oss för dom. Tack för hjälpen, vi skulle aldrig ha klarat det utan er." sa Anna och tittade tacksamt på honom.
"Ja, men kom ihåg att följa lagen nästa gång Allison. Bara för att vi ignorera det du gjorde denna gångnen betyder inte det att vi gör det nästa gång." sa han och tittade varnade på mig innan han gick bort till dom andra äldsta innan dom återvände hem, lika så dom andra vampyrerna.

"Hur mår ni?" frågade Eric oss dystert där vi satt hemma hos honom. Jag kunde inte fatta att han var så feg som hade tvingat mig, Chaz, Ryan, Adam och Hampus att lämna striden.
"Hur tror du? Du tvingade oss att lämna striden medans restan av flocken dog där!" skrek Ryan frustrerat.
"Jag räddade era liv, jag såg ju hur dom slaktade oss en efter en!" morrade han.
"Men vi skulle mått bättre om vi hade stannat, dött där med vår familj." sa Adam.
"Hur vet ni det, ni skulle vara döda." sa han kallt.
"Jag drar, jag står inte ut med att se dig." väste Ryan och reste sig upp och lämnade huset.
"Jag drar också." sa jag och reste mig och lämnade huset, jag hörde hur dom också reste sig upp och följde efter mig.

"Ryan?" sa jag och blev lite förvånad över att se honom här.
"Ehm... Är inte du och Justin tillsammans?" sa han och slängde en sabb blick på Olliver innan han vände blicken till mig igen.
"Nej, har han inte sagt det till dig?" sa jag och höjde på ena ögonbrynet.
"Nej, hur mår du då?" frågade han sen och skruvnade nervöst på sig.
"Det funkar själv?" frågade jag och tittade misstänksamt på honom, om han nu var så obekväm med att stå och prata med mig, varför gick han bara inte?
"Det är bra." sa han och tittade ner på sina skor.
"Men Olliver och jag ska gå nu, hejdå." sa jag och tog Ollivers hand och vi reste oss upp och lämnade Ryan med snabba steg.

"Okej det var inte lite obekvämt." sa Olliver när vi hade lämnat parken.
"Håller med dig." sa jag skrattade till.
"Är ni kompisar eller?" frågade han mig och tittade på mig och höjde frågade ena ögonbrynet.
"Nej, han är en varulv och är en av Justins bästakompisar. Han vet att jag är varulv och hatar mig för det." sa jag och rykte på axlarna för att visa att jag inte brydde mig om det.
"Förstår inte hur dom kan hata dig, ser dom inte hur underbar du är?" sa han och log ett gulligt leende mot mig.
"Jag är inte underbar!" sa jag och kände hur kinderna hettade till.
"Jo det är du." sa han och kysste mig på huvudet.

"Hej bro!" sa Ryan när han kom in i mitt rum.
"Hej." sa jag och loggade ut från twitter och stängde av datorn för att gå och hälsa på honom. Vi småpratade lite innan han kom in på ämnet som var andledningen till att han kom hit.
"Jag såg Allison och han vad var det han hette... Just det, Olliver!" sa han och jag tittade frågades på honom.
"Okej?" sa jag.
"Dom kysstes..." sa han och jag kände hur det högg till i hjärtat när han sa det. "Jag frågade henne om ni var tillsammans och hon sa att ni hade gjort slut, har ni det?" fortsatte han.

"Jag vet inte... Eller jag tror det." rättade jag mig själv då jag minns hur våran senaste konservation slutade.
"Men det är nog bäst det, varulvar och vampyrer är inte menade att vara med varandra." sa han och jag visste att han hade rätt, men varför var jag tvungen att känna såhär för henne? Men jag kunde väl aldrig ha betytt särskilt mycket för henne då hon redan hade gått vidare. Och med Olliver av alla människor, eller just det, vampyrer. Jag hade sett hur han hade kastat blickar efter henne när vi var tillsammans, och jag hade njutit av att veta att han aldrig skulle få henne. Men jag hade visst fel...

"Men Justin du vet vad som händer ikväll, är du verkligen stark nog?" frågade han mig oroligt och jag visste vad han menade. Han menade attacken som skulle ske mot Allison och hennes familj ikväll, och jag visste att jag aldrig skulle klara av och se dom slita henne i styck men det kunde jag ju inte säga. Men sedan om jag hade tur så var dom borta när vi kom dit, för jag hade ju varnat henne och flocken visste ju inte det.
"Klart jag är." ljög jag och jag såg hur Ryan försökte se om jag ljög eller talade sanning.
"Hoppas det Justin, vi ränkar med dig nu." sa han och jag nickade som svar.
"Vi syns ikväll då, bro!" sa han sen och gav mig en snabb 'killkram' innan han lämnade rummet.

Jag suckade och lutade huvudet mot händerna, varför var allt tvunget att gå så fel? Det var inte meningen att jag och Allison skulle göra slut, det var inte meningen att jag skulle bli tvungen att välja mellan henne och flocken, och det var absolut inte meningen att jag skulle svika Allison igen. Ett tag var mitt liv verkligne på topp. Jag hade en underbar familj som stöttade, jag fick skriva musik och spela den, underbara vänner och en fantastisk flickvän. Men nu hade jag förlorat Allison för gott, och min familj skulle hata mig om dom visste vad jag hade gjort mot henne.
"Du har verkligen sabbat allt Justin." viskade jag för mig själv.

När vi kom hem gick vi direkt till vardagsrummet där alla satt som vi hade lämnat dom.
"Så vad händer?" frågade jag dom och dom vände blicken till mig och Olliver där vi stod.
"Vi ska stanna." sa Anna leendes och jag såg att Seths ögon tindrade av iver.
"Vad menar ni?" frågade jag osäkert.
"Vi ska slåss All." sa Seth ivrrigt.
"Va?" sa jag och jag var säkert på att jag såg ut som ett ända stort frågetecken då Alexander skrattade lågt.
"Dom andra äldsta kommer, plus några till vampyrer. Vi ska inte fly längre utan nu ska vi ge igen för alla dom har dödat, vi ska visa att vi inte längre lika svaga som dom har trott." sa hon och kände hur mina tankar snurrade och for kors och tvär, skulle vi verkligen slåss?

"Allison vem var det?" frågade Anna mig, då jag inte svarade så kom hon för att kolla och stelnade till när hon såg Alexander.
"Vad vill du?" frågade hon sen och kom fram och ställde sig brevid mig.
"Jag har hört att ni har fått problem och kom för att hjälpa." sa han och lungt.
"Vi vill inte ha din hjälp." sa hon irriterat.
"Du kanske inte vill ha den, men du kommer att behöva den." sa han, fortfarande lika lungt.
"Jag är inte så säker på det." sa Anna.
"Jag måste prata med Evelina, är hon här?" frågade han och jag tittade förvånat på honom, hur kunde han inte vetra vad som hade hänt henne?
"Är det inte erat jobb att hålla koll på saker och ting?" frågade jag.
"Ja det är det, varför undrar du?" frågade han mig.
"Då borde du väl veta att Evelina blev mördad av varulvarna inatt?" sa jag och jag såg att han blev riktigt förvånad.
"Det hade jag ingen aning om, vad tragiskt." sa han och satte sen på masken av lugn.
"Ja, men du måste gå nu." sa Anna och var på väg för att stänga dörren men han satte för handen och hindrade dörren att stängas.
"I så fall får jag komma in, som jag har sagt, ni behöver min hjälp." sa han och öppnade dörren igen och klev in.

Han gick till vardagsrummet där Olliver och Seth förvånat tittade upp när han klev in i rummet, han tittade sig runt omkring innan han satte sig i en av fortöljerna.
"Så vad är er plan?" frågade han oss lungt.
"Det har du inget att göra med!" sa Anna irriterat.
"Jo nu är det så att jag har det, det är min plikt att hålla koll på Allison." sa han och log avspänt mot mig.
"Ja, du håller koll på henne så att du kan döda henne sen." konstraterade Seth.
"Ja men som Olliver väl har sagt till er så kanske Allison inte behöver dö." sa han och jag såg hur Anna och Seth tittade förvånat på Olliver.
"Nej det har inte nämnt." sa Seth.
"Nej det var för att jag förbjöd honom att säga det." sa jag och nu tittade dom förvånat på mig, till och med Alexander.

"Varför inte, vill du inte leva?" frågade Alexander mig nyfiket.
"Jo såklart jag vill det, men inte om Justin fortfarande måste dö." sa jag.
"Du har fortfarande känslor för varulven, trots att han skyddar mördaren för din bästavän." konstraterade han och han hade rätt. Mot min vilja fanns fortfarande känslorna kvar där för Justin, trots att jag ville bli av med dom.
"Du kunde väl ändå ha berättat något Allison." sa Seth och tittade anklagande på mig.
"Ja, men ni skulle ha tvingat mig att göra det." sa jag och jag såg att Seth insåg att han hade rätt.
"Men du borde göra det, han svek dig igen." sa han.
"Men jag kan inte, jag kan inte leva med att veta att jag var andledningen till att han dog." sa jag tyst.

Jag och Olliver var nu ute och gick medan Anna, Seth och Alexander var hemma och diskuterade. Vi skulle komma tillbaka om en halvtimme för då skulle vi ge oss av, vart visste jag inte.
"Vad tänker du på?" frågade Olliver mig.
"Vart vi ska åka." sa jag och mötte han blick.
"Okej, jag hoppas att vi åker till någon stor stad." sa han och log gulligt.
"Ja, det är lite roligare i större städer." höll jag med. Vi kom till en park där vi satte oss ner i en bänk och bara pratade, vi pratade om varit vi ville åka, hur vi ville bo och så vidare.

"Söt du är Allison." sa han plötsligt och jag kände hur kinderna hettade till.
"Det säger du bara." sa jag och drog bort en hårslinga från ansiktet som hade trillat ner.
"Nej men jag menar det, du förkännar någon bättre än Justin." sa han och jag kunde se att han var allvarlig.
"Tack tror jag." sa jag och tittade blygt ner i mina händer, jag förstod inte varför jag rodnade. Men det var så Olliver ofta fick mig att reagera, han visste vad han skulle säga.
"Du är så gullig när du rodnar." sa han och tog försiktigt sin hand under min haka och lyfte upp mitt huvud så att jag kunde möta hans blick. Han log mot mig och jag log blygt tillbaka, men plötsligt blev allvarlig. Hans blick blev lite osäker och han böjde sig långsamt fram så att jag kunde få chansen att vända bort blicken, men jag gjorde inte det. Våra läppar möttes i en trevande kyss som fick det att pirra i hela kroppen.

"Allison?" sa en bekant röst som fick mig att direkt avbryta kyssen.

Jag och Justin satt nu på ett café och jag såg hur han hela tiden tittade sig oroligt omring. Om det var för att han var orolig för att fans skulle komma fram eller någon annan, det visste jag inte.
"Så vad var det?" frågade jag och han bet sig löst i läppen och tittade sig omkring innan han svarade.
"Efter stiden så samlades flocken för att sörja dom som dog och gratta den som dödade Evelina..." började han.
"Vem var det?" frågade jag då jag märkte att han undvek att säga vem det var.
"Varför vill du veta det?" frågade han stelt och mötte min blick.
"Hämd såklart, han dödade min bästakompis och Seths flickvän." sa jag irriterat.
"Men tänk på dom ni dödade, dom hade också familjer och flickvänner. Tänk på deras föräldrar som kanske har förlorat deras ända barn, Evelina hade bara er, hon hade ingen familj." sa han irriterat, jag kände hur chocken for igenom mig, hur kunde han säga så?

"Men då kunde dom lika gärna tatt mig också, jag har inte heller någon familj." sa jag hårt.
"Förlåt, jag menade inte så..." började han ångestfullt och tittade upp från bordet där hans blick hade hamnat igen.

"Jo det gjorde du." sa jag och reste mig upp för att gå där ifrån men Justin tog tag i min handled.
"Nej gå inte Allison, jag har något viktigt att berätta." sa han och jag stannade och tittade på honom med höjda ögonbryn.
"Så vad är det?" frågade jag.
"Sätt dig." sa han och släppte taget om min handled. Jag suckade och satte mig motvilligt ner, allt jag ville just då var att gå där ifrån.

"Som jag sa innan så samlades flocken efter striden för att sörja och gratta, och där vi grattade så kom dom in på att jag skyddade den andra varulven. Och något dom alla reagerade på var att du inte attakerade mig och dom frågade då om jag kände dig och dom andra vampyrerna." sa han och jag kände hur jag blev alldeles kall inombords.
"Och vad sa du då?" tvingade jag mig själv att säga.
"Jag sa ja..." viskade han.
"Och vad berättade du mer?" frågade jag och kände hur massa känslor sköljde över mig. Mest var det hat, ilska och sorg. Justin hade valt varulvarna framför mig...
"När jag sa era namn så kände några igen er från skolan, dom tvingade mig också att säga vad ni bodde." sa han, det sista nästan viskade han. Just då ville jag inget annat än att slita upp hans strupe, hur kunde han? Hur kunde han svika mig igen, och min familj? Hur kunde jag vara så dum att lite på honom igen?
"Jag ångrar att jag lärde känna dig, jag gör verkligen det." sa jag innan jag flög upp från stolen och skynade mig hem. När jag kom hem så tog jag av mig skorna och gick till vardagsrummet där Olliver satt och tittade på tv.

"Vad har hänt?" frågade han oroligt och skyndade sig upp ur soffan om omfamnade mig i en kram.
"Vi måste lämna huset, nu." sa jag och han drog mig en bit ifrån sig och såg riktigt förvånad ut.

"Jag förstår inte vad du menar Allison." sa han.
"Justin har berättat för dom andra varulvarna vad vi bor, vi måste lämna huset nu!" sa jag högt vilket fick både Anna och Seth att reagera så dom kom ner från sian rum till vardasrummet.
"Vad har hänt Allison?" frågade Anna mig.
"Justin har berättat för dom andra varulvarna vilka vi är och vad vi bor." sa jag tyst.
"Vi måste lämna allt genast, ingen av oss är i form för att slåss." sa hon och hon hade rätt, alla var fyllda av sorg och alla behövde blod.

Men vi for upp till våra rum och packade ner våra viktigast ägodelar i varsin väska innan vi gjorde oss beredda på att lämna kanada. Precis innan vi skulle lämna huset så knackade det på dörren så jag gick och öppnade, och där stod Alexander.
"Jag har hört att ni behöver hjälp." sa han leendes och allt som for igenom mitt huvud var, inte han också. Hade vi inte nog med problem alla redan?

När jag kom fram så såg jag hur en varulv gick till attack mot Anna som slog undan varulven innan den han sätta tänderna i henne. Jag rusade fram och ställde mig brevid Seth och Olliver ställde sig brevid mig. Varulvarna kom emot oss och det var minst 20 stycken, aldrig hade jag trott att flocken skulle vara så stor. Jag hade ingen aning om hur vi skulle kunna klara oss levande här ifrån. En varulv gick till attack mot Evelina, hon kastade sig åt vänster innan hon attackerade den och satte sina tänder i den och vred om huvudet så att nacken knäcktes och den föll död ner på marken.


Det var då helvetet bröt ut, alla blev som galna och jag dödade minst 2 stycken varulvar innan det hände. Jag kastade en snabb blick åt Evelina och såg hur hon precis kastade en varulv in i ett träd, men det hon inte märkte var att en varulv kom bakom henne.
"Evelina akta!" skrek jag och hon vände sig om och skulle precis försvara sig själv när den kastade sig över henne och satte sina tänder i henne. Jag rusade fram och skulle just kasta mig över varulven när en annan sprang fram och morrade hotfullt åt mig, trots att han var annorlunda så kände jag igen ögonen, Justin.
"Akta dig, han ska dö." väste jag men Justin flyttade sig inte utan började långsamt backa vilket alla andra varulvar också gjorde. Jag ville inget annat än att rusa fram och döda varulven som hade dödat Evelina, men en hand fann min och jag mötte Ollivers blodiga ansikte. När varulvarna var försvunna så gick jag långsamt fram till Evelina där Seth satt och snyftade, jag sjönk ner brevid honom och tog tag i hans hand och där satt vi och grät tillsammans.

"Kom nu, vi måste gå." sa Anna mjukt och jag tittade upp i hennes sorgsna ansikte.
"Vi måste ha en begravning för henne." sa jag bestämt men hon skakade på huvudet.
"Jag är ledsen Allison, men läkarna kommer vilja undersöka henne och det kan dom inte få göra. Dom kommer märka att hon inte är en människa." sa hon och jag bet mig i läppen och tårarna rann ner för mina kinder ochblandades med allt blod som var utsmetat i mitt ansikte.

"Men då får vi ha en egen begravning, bara vi. Det är hon värd." viskade Seth och strök Evelina över kinden.


Och så blev det, vi ordnade en egen liten begravning för Evelina i skogen där hon dog innan vi gick hem. När vi kom hem så gick jag direkt upp till badrummet där jag äcklat sköljde av mig allt varulvsblod, jag flätade sen håret och satte på mig mjukis kläder innan jag gick ner till dom andra som också satt i vardagsrummet ny duschade.
"Hur är det?" frågade jag Seth tyst när jag hade satt mig ner brevid honom.
"Jag ska finna honom." sa han och mötte min blick, och allt jag såg i hans ansikte var hat och sorg.
"Vem?" frågade jag.
"Han som dödade henne."

Vi alla satt där nu ny duschade hemma hos Sam igen, vi höll nu på att hålla en tyst minut för våra förlorade bröder.
"Vi ska döda dom jäkla vampyrerna som tog dom ifrån oss, det är vi skyldiga dom." sa Sam högt när minuten var slut.
"Men en av dom lyckades vi i alla fall döda, bra jobbat Chaz." fortsatte han sen och Chaz fick en applåd av alla.
"Tack." sa han och log stolt, Evelina var den första vampyren Chaz hade dödat. Mina tankar for tillbaka till händelsen när jag försvarade Chaz inför Allison, hennes ansiktsutryck... Jag hade aldrig sett något liknade! Det hade varit fyllt av hat, ilska, sorg och förvirring över att jag inte hade låtit henne döda Chaz. Men jag kunde inte, Chaz var min bästavän.
"Men Justin , varför attackerade vampyr bruden inte dig? Känner du vampyrerna?" frågade Sam mig och jag blev stum, vad skulle jag säga? Vem skulle jag förråda?

Så nu har jag äntligen skaffat en nya design, och visst är den inte fin? :D
Tryck på F5 om ni inte ser den!

Puss!

Chapter 53 ligger här under.

Jag kom fram till huset där Sam som var flockens ledare bodde och gick in, där satt alla andra varulvar runt ett bord och diskuterade något. Jag satte mig ner brevid Chaz och Ryan och hälsade leendes på dom och dom log tillbaka.
"Så nu är alla här, andledningen att vi har samlats här idag är för att jag tror att vi har fått upp ett spår på vampyrerna i stan." sa han och alla tystnade genast och lyssnade ivrrigt på honom, jag kände hur jag blev alldeles kall inombords.
"Jag har fått upp ett spår av deras lukter i skogen så vi vet nu att det är dit dom kommer när dom ska dricka, och vi vet också att dom lever bland oss. Så det jag vill är att vi alla ska gå till skogen och känna lukten så att vi känner igen den när den slår oss igen." sa han och alla nickade ivrrigt, jag kände hur tankarna for kors och tvärs igenom mitt huvud, dom fick inte skada Allison!
"Så nu ska vi äntligen ta dom här jäkla vampyrerna!" skrek Sam och alla skrek instämmande utom jag.

"Har det hänt något?" frågade Justins oss oroligt när han kom tillbaka efter att ha pratat med fansen.
"Nej, ingenting." ljög jag och log mot honom.
"Vad bra." sa han och pussade mig på kinden.
"Man ska vi ta och leta upp dom andra killar?" frågade jag och dom nickade så vi reste oss upp och började leta efter Seth, Anna och Evelina.
När vi hade hittat dom så åkte vi hem, jag och Justin gick upp till mitt rum medans dom andra gick och hittade på något annat.

"Vad ska du göra ikväll?" frågade Justin mig och bet sig osäkert i läppen samtidigt som han satte sig ner på min säng.
"Vara med dig hoppas jag?" sa jag och satte mig ner brevid honom och log mot honom.
"Vad bra, då har jag en överraskning till dig då." sa han och log stort.
"Snälla bertätta!" sa jag och han skakade på huvudet och flinade.
"Nej jag tänker inte bertätta." sa han och jag suckade.
"Men hur ska jag då veta vad jag ska ha på mig?" frågade jag.
"Ta bara på dig något fint, jag kommer och hämtar dig här klockan 7." sa han och kysste mig mjukt innan han blev tvungen att gå hem för att fixa med överraskningen.

"Värst vad snabbt han åkte hem." sa Olliver till mig när Justin hade åkt.
"Ja, men han kommer och hämtar mig här igen vid 7." sa jag glatt och tittade på klockan som visade 5. Jag bestämde mig för att gå och fixa mig även om det inte skulle ta 2 timmar för att fixa mig, men som man säger, hellre vara klar för tidigt än för sent. Jag gick upp till badrummet och tog av mig kläderna och ställde mig i duschen och började duscha. När jag var klar så klev jag ut och torkade kroppen och fönade håret. När håret var klart så virade jag en hadduk runt kroppen och gick in i mitt rum och började leta efter något att ha på mig. Efter ett svårt val så tog jag på mig underkläder och en snygg svart/blå klänning. När den var på så gick jag till badrummet igen och sminkade mig och plattade håret, jag satte även upp håret. När jag var nöjd med hur håret och sminket var så gick jag in till mitt rum igen och tittade mig nöjt in i helkroppsspeglen som fanns i rummet.

Jag tog sedan upp min mobil och såg att Justin först skulle komma om 45 minuter så jag gick ner till dom andra som log mot mig.
"Ska du ut med Justin?" frågade Seth mig flinades.
"Ja, ser jag bra ut?" frågade jag honom och snurrade runt ett varv.
"Det är du alltid All." sa han och jag log mot honom och satte mig ner brevid honom och vi småpratade om lite olika saker, Olliver och jag hade ännu inte berättat för dom andra att Alexander kunde rädda mig. Faktiskt tänkte jag inte berätta det för dom, för dom skulle lätt offra Justin för att rädda mig.

Minuterna gick förvånatsvärt fort och jag satt nu i bilen med Justin som vägrade säga vart vi skulle hur mycket jag än försökte få det ur honom.
"Jag ger upp!" suckade jag och Justin skrattade.
"Vi är snart framme." sa han sen och jag tittade ut genom bilrutan och kände direkt igen mig, detta var den vägen man tog om man skulle hem till Justin.
"Ska vi hem till dig?" chansade jag och Justin flinade åt mig.
"Jag säger ingenting." sa han och jag suckade igen och studerade honom istället, han var verkligen snygg. Efter några minuter stannade vi och jag klev genast ut och såg att jag hade haft rätt, vi var utanför Justins hus.
"Kommer du?" frågade Justin mig mjukt och han tog min hand och vi gick fram till dörren och han låste upp den och vi klev in.
"Är någon hemma?" frågade jag efter att vi hade tagit av oss skorna.
"Nej, det är bara du och jag nu shawty." sa han och log mot mig innan han kysste mig.