När filmen tog slut torkade Justin försiktigt bort mina tårar som jag inte hade kunnat hålla inne under filmen. Men det hade jag aldrig kunnat göra. Jag vet inte hur många gånger jag hade sett filmen, men den var fortfarande lika underbar och sorlig som första gången jag såg den.
"Varför var du tvungen att välja denna filmen? Jag börjar alltid gråta till den," skrattade jag och reste mig upp och stängde av tv:n innan jag satte mig ner i Justins trygga famn igen.
Justin skrattade lågt och lutade sig sen fram och våra läppar möttes i en mjuk kyss. Mina händer la jag på hans hals. Han lutade sig långsamt över mig och jag lutade mig bakåt så att jag sen låg i soffan med honom över mig. Det pirrade inom mig och det ända som existerade var jag och Justin. Inget annat.

---

Lyssna medans du läser
Céline Dion – I'm Alive - Spotify


Nästa gång jag vaknade var på morgonen. Jag satte mig upp och möttes av solens strålar som strålade igenom balkongdörren. Jag reste mig upp försiktigt och försökte att inte väcka Justin. Jag stötte till hans näsa och han grymtade till lite. Jag kunde inte låta bli att fnissa. Jag la snabbt handen över munnen. Jag ställde mig upp och gick mot toaletten, jag låste dörren och gick fram till speglen. Jag satte på kranen och tog vatten och sköljde ansiktet med det. Jag kände mig stark. Den här dagen kunde inte gå fel, jag kände det på mig. Jag gick ut från toan och gick mot dörren.
"Vart ska du" Hörde jag en hes röst bakom mig säga. Jag rös, Justin, hans röst. Jag vände mig om och mötte Justins blick. Jag gick fram till soffan och satte mig på kanten.
"In till rummet och byta om" Jag kollade på mobilen som låg på bordet. Jag tog upp den och tryckte på skärmen. 06:43 visade den. Jag höjde ögonbrynet. Så tidigt? Och jag är pigg? "Men Justin, hon är bara tjugo i sju. Så sov du" Jag log mot honom och lutade fram och kysste hans panna.
Han slöt sina ögon och vred sig och drog upp filten han hade om sig. Det tog inte långt tid innan jag hörde djupa andetag. Jag log och reste mig försiktigt. Jag gick bort mot dörren och tog mina skor i handen, låste försiktigt upp dörren och sprang längskorridoren till mitt och Caitlins rum. Jag stoppade in kortnycklen och öppnade dörren så försiktigt som möjligt för att inte väcka henne. Jag gick in och la mina skor på skohyllan och smög fram till väskan och öppnade den. Jag blickade bort mot sängen där Caitlin låg och sov, djupt drömmande med ett leende på läpparna. Jag tog ut ett vitt linne och en vit strandkjol och satte på mig det. Jag gick in på toaletten och bortsade håret och sminkade mig lätt. Jag kollade mig i speglen och puffade till håret. Jag gick ut och ner till resturangen.

"Godmorgon fröken" Sa den lite äldre hovmästaren. "Ensam idag?" Han log och man kännde sig trygg med honom, han kändes som min pappa, eller snarare farfar.
"Ja, tyvärr, Mason." Sa jag efter en snabb titt på hans namnbricka.
"Jaså? Varför är du ensam idag då? Och förresten, det är Jason, inte Mason" Sa han och blinkade medans han visade mig till ett bord.
"Alla andra sover, det är tydligen inte populärt att vara vaken klockan sju på morgonen" Sa jag och skrattade och slängde med håret.
"Haha, nej. Det förstår jag" Sa Jason och skrattade " Varsågod" Sa han och drog ut stolen till ett bord för två.
"Tackar" Svarade jag och satte mig ner vid bordet.
"Ingen orsak, vi ses..." Han tittade menande på mig som om han ville att jag skulle fortsätta med mitt namn.
"Isabelle" Jag sträckte fram handen och han tog den och vi skakade han. " Hejdå" Ropade jag till han när han gick tillbaka till dörren. Han vinkade tillbaka och log.
Jag reste mig och gick fram till frukostbuffén och tog lite youghurt och macka. Jag satte maten på bordet och hämtade lite juice. När jag hade ätit upp gick jag fram till tekannan.

"Aj!" Ropade jag ut högt när jag fick en armbåge i ryggen.
"Oj, förlåt" Hörde jag en röst bakom mig säga. Jag vände mig om och tittade rakt in i ett par djupblå ögon. Killen jag tittade på är ingen mindre än Joseph Night. Joseph Night, en världskänd skådespelare, min kändiskärlek. Jag kom på mig själv med att stirra in i hans ögon.
"Oj, ursäkta. Det är lungt" Svarade jag och vek undan blicken.
"Nejdå, hur gick det, på riktigt? Jag slog i dig ganska rejält" Joseph tittade oroligt på mig. Och visst, det gjorde han. Men man säger väl inte bara till en superkändis ' Ja, du smällde i mig så nu kommer jag ha ett blåmärke, tack för den!' Man gör det bara inte...
"Haha, det är lungt" Jag försökte skratta bort det.
"Säker?" Han tittade oroligt på mig.
"Jadå" Svarade jag och log. Jag vände mig om och gick till min plats och satt där och hyperventilerade en stund. Jag lugnade ner mig efter ett tag och drack upp mit te. Jag reste mig och gick bort mot utgången. Jag mötte Jasons blick och log. Jag gick ut från matsalen/resturangen och blickade ut mot havet som man såg precis ovanför hotelltaken. Solen värmde min rygg bakifrån och jag stog där ett tag. Vinden blåste i mitt hår och jag kände mig fri. Jag klev upp på muren och hoppade ner och småsprang och skrattade ner till stranden. Jag gick där och vinden blåste i håret och jag älskade livet. Jag älskar livet !

"Men hej igen" Hörde jag en röst bakom. Jag vände mig om och där var Joseph. Han kom gående mot mig. Men denna gång var han inte ensam. Nu hade han en livvakt med sig. Och det var nog tur det.
"Hej" Svarade jag och bemötte hans kram. Jag blev lite förvånad.
"Hur är det?" Frågade han och nickade menande mot min rygg.
"Haha, det är lungt. Gjorde bara ont för stunden" Jag tittade in i hans ögon och log.
"Så, vad gör du här nere?" Joseph tittade ut mot havet.
"Nä, jag bara funderade lite. Du då? " Svarade jag och tittade på honom.
"Jag med" Svarade han och log gåtfullt mot mig.

---

Denna delen har jag (Louise) skrivit helt själv, tog lite tid då jag skrev uppsats samtidigt. Men, färdig och klar.

Säg gärna vad ni tyckte. Och helst inget "bra" bara. men, ni väljer ju som sagt.

Kram! :)