Jag sprang ända tills jag kom till en gränd, jag satte mig ner lutad mot en tegelvägg och tårarna bara rann längs mina kinder. Jag fattade inte hur han kunde göra så mot mig. Min mobil började att ringa så jag tog upp den och såg att det var Justin, jag stirrade på den ända tills den slutade att ringa. Bara några minuter senare började den att ringa igen. Jag orkade inte med den mer så jag stängde av den igen och la den tillbaka i fickan, jag lutade huvudet mot väggen och Justins och Selenas kyss spelades upp i mina tankar igen. Jag var svag, tänkte jag irriterad. En normal vampyr skulle fatta vad som skulle hända, men svag som var var så insåg jag inte det tillräckligt snabbt. Utan jag lät det gå för långt.
"Allison?" hörde jag Olliver säga och vände blicken mot honom, jag såg hur han kom gående emot mig med ett oroligt ansiktsutryck.
"Ja?" sa jag och suckade.
"Hur är det?" sa han och satte sig ner brevid mig och la armen om mig.
"Jag är svag, jag borde ha insett vad som skulle hända och inte litat på honom. Han är en vampyr för guds skull!" sa jag och lutade ansiktet emot hans axel.
"Han lurade oss alla." viskade han och strök mig över håret.
"Inte Seth, Anna eller Evelina. Dom försökte varna mig men jag struntade i dom, jag svek min egen familj för en varulvs skull." sa jag sorgset.
"Dom är din familj, dom kommer förlåta dig." sa han och jag skakade på huvudet.
"Jag är inte så säker på det." sa jag.
"Men jag kommer finnas där för dig, oavsett vad som kommer att hända." sa han och jag log.
"Tack Olliver." viskade jag och la mina armar omkring honom.

Efter några timmar så var vi på väg tillbaka till hotellet, vi skulle bara dit för att hämta våra väskor. Jag tänkte inte säga ett ljud till Justin, barnsligt kanske men jag var inte säkert på att jag skulle kunna kontrollera mig. Vi gick in i hotellet och gick in i hissen och åkte upp till våran våning och gick in. Vi gick in till sovrummet där våra väskor stod och på sängen satt Justin som hade rödgråtna ögon.
"Allison... Jag..." började han med en förtvivlad röst men Olliver avbröt honom.
"Håll tyst Justin, du behöver inte såra henne mer än du redan har gjort." sa Olliver med en hård röst.
"Men jag..." sa han och Olliver morrade hotfullt emot honom.
"Jag ska håll tyst." väste han och Justin backade genast några steg och jag tog våra väskor.
"Ska vi gå?" frågade jag Olliver tyst.
"Ja det kan vi." sa Olliver och tog några av väskorna, innan vi lämnade rummet så gav jag Justin en sista besviken blick.

"Så vart ska vi ta vägen nu?" frågade Olliver mig medans vi gick längs gatorna.
"Jag vill hem, hem till min familj." sa jag.
"Jag följer med dig, det ska bli kul att träffa din familj." sa han och log mot mig och jag log tillbaka.
"Jag tror att dom kommer att gilla dig." sa jag och hans leende blev större. Då det skulle gå snabbare för oss att springa till Los angeles än att flyga, så vi sprang såklart. När vi stod utanför huset så kände jag hur jag plötsligt blev nervös och Olliver såg det.
"Det är inget att vara nervös över, dom är din familj och kommer att förstå." sa han och tog tag i min hand och kramade den tröstande.
"Hoppas att du har rätt." mumlade jag och vi gick fram till huset och knackade på dörren. Jag hörde hur steg kom emot dörren och den öppnades sedan och där stod en chockad Seth.
"All?" viskade han och tittade på mig som att han inte kunde tro sina ögon, jag hörde hur dom andra direkt reagerade på det han sa så snart stod både Evelina och Anna bakom honom.
"Allison!" skrek Evelina lyckligt och kramade om mig hårt. "Du får aldrig göra om det, fatta du inte hur orolig jag har varit?" fortsatte hon och snyftade.
"Gråter du?" frågade jag förvånat och smekte henne över ryggen.

"Ja, du lyckas nästan alltid råka i trubbel så vad tror du?" frågade Seth och gav mig en varm kram så fort Evelina hade släppt mig.
"Men vem är detta?" frågade Evelina och nickade emot Olliver som stod bakom mig.
"Olliver." sa han och log mot alla och skakade hand med dom. Så fort alla hade hälsat på varandra gick vi och satte oss ner i vardagsrummet för att prata om vad som hade hänt sen sist.

"Jag fattar inte hur han kunde göra så mot dig! Jag ska döda honom." morrade Seth och var på väg att resa sig upp men Evelina tryckte honom ner igen.
"Lugna dig, han är inte värd det." mumlade hon och Seth tog ett djupt andetag, men man såg att det inte hjälpte särsilt mycket.
"Ni hade rätt hela tiden, varulvar går inte att lite på." sa jag tyst och tittade ner på mina händer.
"Allison, alla gör misstag." sa Anna varmt.
"Men ni kunde ha råkat illa ut pågrund ut av mitt misstag." sa jag och tittade upp och mötte Annas varma ögon.
"Ja det har du rätt i, men nu vet du vad som kan hända och kommer aldrig att göra om det." sa hon och jag nickade.
"Ja, jag kommer aldrig att lita på honom igen." sa jag bestämt.

Jag kände hur lyckan bubblade i kroppen, Allison var tillbaka! Ett stort leende var på mina läppar och jag tittade på Seth som också såg lycklig ut.
"Det kan inte bli bättre." sa han och kramade om min hand när vi var ute och gick några timmar senare.
"Det har du rätt i." sa jag och han tittade ner på mig och stannade för att ge mig en lätt kyss.
"Jag har varit så orolig för henne, och nu kan jag äntligen slappa av igen. Nu är hon i säkerhet." sa han.
"Ja, fast hon verka ha kunnat klara sig rätt bra på egen hand." påpekade jag.
"Tur det." sa han och skrattade tyst. Min mobil pep till och jag tog upp den och blev alldeles kall inom bord när jag såg vem det var ifrån.

'Du minns väl att du fortfarande står i skuld till oss?'