Usch. Mår sämst varenda gång jag behöver skriva att jag inte kan uppdatera. :(

Men alltså. Jag känner inte mig på G för detta.

Har prov. Har precis börjat gymnasiet och rätt mkt tuffare än ni som går på högstadie. Ni har fett lyxigt. Ha det bra ni fina.

Och hur du än ser ut finns det alltid någon som älskar dig. <3

"Jo, det ska jag. Men åker senare idag. Och tänkte mingla runt lite här i Los Angeles och se om det finns något att fördriva tiden med." Han log och tittade på mig. Alltså. Han ögon var att dö för.
"Vi kan Guida dig!" Sa Will och sken upp i ett leende.
"Haha. Okej, då säger vi så" Justin log och räckte fram handen och skakade den med Will som tittade på mig med ögon stora som golfbollar av lycka.

---

Vi reste oss upp och Justin drog åt sin luvtröja och jag slängde på mig min jacka och hängde väskan över axeln. Justin tog sin kopp och fatet som bullen stått på och satte det på vagnen. Vi gick sedan mot utgången och dörren plingade till när vi gick ut genom den. Stan som i vanliga fall var helt öde var nu full med folk. Överallt var det folk åt höger, åt vänster. Jag suckade drog handen genom håret som jag släppt ur min fläta. Jag suckade och fattade tag i Justins hand som var kall och drog honom genom massan. Justin var helt tyst. Will höll jag i andra handen. Det måste sett rätt roligt ut, som en mamma dragandes med två barn. Fast i detta fall var båda killarna längre än mig. Men strunt samma. Massa små tjejer som kollade överallt. Målade med lila på kinderna och I ♥ JB t-shirt. Och rätt var det så hör vi Baby spelas på radion. Mitt på torget så står det ett hundratals tjejer och dansar och gör olika rörelser (som jag inte vet om man kan kalla rörelser). Jag vänder mig om och kollar på Justin som flinar. Vi stannar mitt bland folksamlingen och småler. Tjejer (och killar, typ två stycken) i alla åldrar står där. Höger hand åker upp och formar ett hjärta med vänster hand när refrängen i Love Me kommer igång. De åker ner på knän och lägger sig på mage och snurrar runt ett varv och kliver upp och vänder sig mot publiken.
"Justin" Väser Will mellan tänderna. "Jag vet vad du kan göra!" Justin vrider sitt huvud mot Will och nickar att han ska förklara vad han menar.
"Filma detta och lägg upp på youtube och länka på twitter. Jag lovar och svär att du kommer göra deras dag!" Justin nickar gillandes åt Wills idé och tog upp mobilen och förbedder så han kunde filma till nästa låt som kom. Tjejerna(och de två killarna) avslutade låten med händerna för ögonen. Då började introt till den låt som jag på sätt och vis minst hoppades att den skulle komma. Boyfriend. Justin började filma och kollade på mig med "hans" leende.

Och jag förstod varför miljontals tjejer i världen skulle döda för att leendet var mot dem. Jag vred bort blicken från Justin och fäste dem på gruppen igen. Jag kände en hand i mitt hår som rufsade om min redan väldigt "vackra" frisyr. Jag tittade på Justin som log sitt busiga leende. Jag suckade men log. Jag drog handen genom mitt hår och tittade på honom. Han log och tittade sen tillbaka på den dansande gruppen. Han plockade upp mobilen och gjorde något. Jag ägnade ingen vidare tanke på det. Jag kände hur det vibrerade i min hand jag kollade på mobilen där det bara stod ett nummer. Jag låste upp mobilen och läste medelandet jag fått. 'Hej Bailey. Jag visste inte att du var här. Gillade ditt smile nyss. Du borde le så ofta. Gillar särskilt din klädstil idag. Kram" Jag läste texten om och om igen och kollade runt i folkhavet. Vem hade mitt nummer? 'Hej, tack? Vem är du? Kram?' Svarade jag och la ner mobilen i fickan.
"Ska vi gå vidare undrade Will och både jag och Justin nickade.
"Ursäkta. Ursäkta. Förlåt." Vi trängde oss genom folkmassan och kom äntligen ut från den stora samlingen.
"Puh" Justin drog handen över pannan för att symbolisera att det var jobbigt och varmt. Jag skrattade och kollade runt vart vi skulle gå.
"Vi kan dra hem till dig Bailey?" Wills påstående var ner ställd som en fråga. Jag nickade och kollade på Justin och han nickade också.
"Jag har bilen där borta sa jag och nickade mot det stora parkeringshuset några hundra meter längs gatan åt höger. Vi började gå mot bilen och snackad om allt möjligt.

Justins hus                                                                       Baileys hus (Egentligen Will Smith's hus :D )
"Wow, ditt hus är ju större än mitt. Och mitt är stort!" Justin gapade när jag körde genom de enorma grindarna. Och genom den långa allén till huset. Jag klev ur bilen och blickade de andra tt göra detsamma. Genast kom Mr Amble fram och körde iväg den och parkerade. Jag tog min kassar och gick uppför trappan där Eddie stod. Vår säkerhets chef. Han var riktigt stark. Var till och med starkare än Kenny. Och lång. Men trots hans utseende med ärre ovanför vänster kind så var han enormt snäll.
"Hej Bailey och Will. Och den ”gömda” typ bakom Bailey." Sa han när han såg Justin bakom mig. Justin fattade blicken jag gav honom. Han drog ner luvan och räckte fram ena handen för att presentera sig.
"Justin. Justin Bieber. Popstjärnan" Sa han och flinade ett lite halv stöddigt leende. Jag himlade med ögonen för visste vad som härnäst skulle hända.
"Eddie. Eddie Varvie. Fördetta Maffiaboss. Numera säkerhets chef. Skadar du Bailey på något sätt är du ingen popstjärna längre" Eddie log och skakade vänligt Justins hand och Justin ögonen blev stora när han sa Maffiaboss.
"Jag ska inte ska-aa-da henne. Ja-aa-jag lovar" Stammade Justin fram oroligt.
"Bra. Välkommen kid." Sa Eddie och log och öppnade dörren åt oss.
"Eddie" Sa jag och gav honom en 'var-du-tvungen'-blick och han nickade och log. Vi gick in i den enorma entrén som det var.
"Maaaaaamma. Paaaaaappa!!!" Ropade jag och gick uppför trappan till övervåningen med Will och Justin i hälarna.
"Ja gumman?" Hörde jag pappa från sitt rum.
"Nej, jag bara undrade om ni var hemma" Sa jag och öppnade pappas kontorsrum lite på glänt.
"Okej Gumman. Mamma är på möte så du vet det."
"Okej pappa. Jag är med några kompisar bara så du vet" Pappa nickade och jag stängde dörren igen.
"Så. Ska vi gå till mitt rum grabs?" Frågade jag och de nickade. Jag följde korridoren mot mitt rum.
Jag öppnade dörren och klev in i mitt rum. Jag slängde in kassarna med sakerna jag köpt i garderoben.
"Så, ehum. Här är mitt rum eller vad man ska säga?" Jag skrattade och tog vänster hand och la på högerarm. Justin kollade runt och nickade gillandes. "Ska vi sätta oss på balkonegen?" Undrade jag och de nickade. "Ni säger inte mycket. Will, du som alltid pratar?" Sa jag och log mot WIll som studerade varje fotsteg Justin tog. Justin log mot Will och la handen på hans axel.
"Glömde fråga. Ville du ta ett kort med mig?" Frågade Justin och log mot honom och jag trodde Wills huvud skulle gå så sönder så ivrigt han nickade.
"Vänta! Jag hämtar min kamera sa jag och gick fram till min värdeskåp och öppnade och tog ut min systemkamera. "Ställ er på balkongen så jag får solen på er" De gick snällt ut på balkongen och jag tog säkert hundra bilder i olika vinklar.
"Haha, Ta't lugnt paparazzi. De är inte SÅ kul att bli fotad när man ser ut så här" Sa Justin och pekade på sina kläder.
"Förlåt då Sa jag och log. "Vänta. Jag ska bara hämta något och dricka!"

---

Gillar ni när bilderna är mitt i kapitlet eller ska de vara längst upp. gjorde de mitt i nu. Men säg till om ni vill ha dem längst upp. :)

Så, nu pallade jag inte mer. Men deras dag är inte slut än ;)

KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAM(IS)

JojjeA på kik :)

"Din beställning" Sa servitrisen och slog in på kassapparaten. Jag kunde inte slita ögonen ifrån tjejen och killen. De kändes så bekanta, men jag kunde inte placera dem. Jag stoppade i mitt kort i kortautomaten och slog min kod och tog mitt fika och gick åt vänster istället för höger där tjejen och killen satt. Jag gick till bordet längst bort som var som ett bås. Där ingen kunde se in om man inte satt på andra sidan eller skulle till toaletten. Jag slog mig ner och plockade upp mobilen som jag hade hittat. Jag slog koden 1100 och skärmen låstes upp. Jag gick in på killen och ringde.

 

 

"Varför ringer du mig?" frågade Will mig förvånat.

"Jag ringer inte dig, min mobil är ju borta." sa jag och han höll fram mobilen så att jag kunde se skärmen där det stod att det var jag som ringde. "Svara, det kanske är någon som har hittat min mobil." sa jag och han tryckte på svara. Jag andades tungt och Will satte på högtalaren.
"Hallå?" Sade jag frågandes när jag inte hörde något från luren.
"Hej..." Svarade personen på andra sidan drygt.
"Vem är du och varför har du min mobil?! Har du inte råd med en egen eller?!" Nästan skrek jag och alla i cafét, som hade fyllts på med folk, tittade på mig.
"Haha. Jo, det har jag nog. Vill du ha tillbaks mobilen eller?" Sa killen som hade min mobil och kvävde ett skratt.
"Klart jag vill?! Eller nej, jag ger bort den till en total främling bara för jag är snäll!" Skrek jag nästan igen och tittade argt på mobilen och folket i lokalen småskrattade lite åt mig. Men jag för arg för att bry mig.

"Vad heter du?" Sa killen och log vilket man hörde på rösten.
"Bailey, Bailey Morgans" Sa jag och lugnade ner mig lite när jag förstod att det inte påskyndade processen av att vara arg. "Och du?" Sa jag och suckade och strök en hårslinga bakom örat.
"Haha. Heeeeej Bailey. Jag är Justin Bieber" Sa killen och jag kände hur irriterad jag blev.
"Lägg av. Jo men visst att du är Justin Bieber. Jag är Selena Gomez då!"
"Aha, hej Selena. Längesedan!" Sa killen och jag märkte först nu hur hes han egentligen var.
"När och var kan jag få tillbaka min mobil? Sa jag och ignorerade hans fråga,
"När, idag kanske. Och var säger jag inte än. Men hur du ska göra är att ta av dig dina skor och ställa dig på bordet och dansa till "Justin Bieber"s låt, valfri låt" Jag la märket till hur han la en extra betoning på Justin Bieber.
"Vänta lite. Hur ve...." Jag hann inte längre innan jag hörde en porslins mugg vältas och följt av två skrik. En från lokal och en 1 sekund senare i mobilen. Då slog det mig. Killen med mobil måste befinna sig i lokalen. Jag reste mig snabbt upp och gav mobilen tillbaka till Will som också han reste sig lika snabbt som jag. Vi gick mot toaletterna vilket var där ljudet hade kommit ifrån och jag stannar tvärt när jag ser en person med grå huvtröja stå med ryggen emot oss och torkar upp kaffet som han har spillt ut på bordet. Vi ställer oss en bit ifrån och låter han torka upp. Han sätter sig ner vid bordet igen och då passar vi på.
"Hej, kan jag få min mobil nu, "Justin Bieber"? Säger jag och gör kaninöron när vi satt oss mitt emot honom. Jag ser hur han rycker upp men tittar fortfarande ner i mobilen.
"Varsågod" Mumlar han och sträckte fram mobilen och tittade ner.
"Tack, men tycker inte du jag förtjänar att få veta vem du är eller?" Frågade jag spydigt när jag hade tagit emot mobilen.
"Nej. Eller, om ni lovar att inte säga något" Mumlade han fortfarande.
"Vi säger inget" Will tittade på mig med en menande blick.
"Precis. Vi säger inget" Instämde jag. Killen rätade på sig och drog sakta av sig luvan.
"HOLY COW. ÄR DET DU?!" Will spärrar upp ögonen när han ser vem det är som sitter framför oss. Justin Bieber.
"Ja, eller. Vem är jag?" Säger han och ler.
"Omg, är det seriöst du Justin. Får jag peta på dig eller något?" Will var helt salig. Justin skrattade med sitt hesa skratt. Han nickade och Will började ta på hans arm. Jag satt och studerade Justins ansikte. Hans tydliga kindben. Hans smilgropar som syntes varenda gång han skrattade. Hans hasselbruna ögon. Jag tänkte tillbaka på konserten hur det var när han rörde mig. När hans hand gled längs min kind. Jag rös av välbehag och Justin och Will som suttit och snackat kollade konstigt på mig.
"Fryser du?" Frågade Will och kollade på mig med undrande blick.
"Nejdå. Inte alls" Svarade jag med ett skratt.
"Så, Justin. Varför är du här? Trodde du skulle vidare till Fresno?" Jag suckade åt Will. Han hade hela Justins turné i huvudet.

"Jo, det ska jag. Men åker senare idag. Och tänkte mingla runt lite här i Los Angeles och se om det finns något att fördriva tiden med." Han log och tittade på mig. Alltså. Han ögon var att dö för.
"Vi kan Guida dig!" Sa Will och sken upp i ett leende.
"Haha. Okej, då säger vi så" Justin log och räckte fram handen och skakade den med Will som tittade på mig med ögon stora som golfbollar av lycka.

Förlåt mig för att jag inte har uppdaterat på evigheter!
Men har ingen mottagning här där jag bor, kan alltså inte gå in på internet, skicka sms eller ringa... Så därför har jag inte kunnat kontakta Louise och så :/ Men dom sa att det skulle varit fixat i fredags, men nej, kan fortfarande inte göra något. Så skriver nu från min kompis dator och jag lovar att jag ska skriva ett kapitel imorgon :)
Och förlåt igen!
Kram Fanny.

Jag gick in på hans nummer och var nära på att ringa. Men bestämde mig för att låta bli och göra det på morgonen dagen efter. Klockan var ju faktist redan halv ett. Jag låste mobilen och la den på golvet och släckte lampan på nattduksbordet. Jag såg fram emot en natt med mycket sömn vilket jag inte haft på flera veckor. Ju mer jag tänkte. Desto tröttare blev jag och mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Det dröjde inte länge innan John Blund kom på besök

---

Jag vaknade sakta av att tusentals skrik. Jag vred på mig och plockade upp mobilen och kollade. Klockan var bara 10 över 10. PÅ MORGONEN?! Jag stönade och tryckte ner huvudet i kudden. PÅ något märkligt sätt lyckades jag somna om för nästa gång jag vaknade var klockan halv 12. Jag satte mig upp och suckade. Jag gick fram till det lilla kylskåpet i mitt rum som var ganska stort. Jag tog fram en colaburk och öppnade den och klunkade i mig den och satte den på bänken ovanför. Men jag fortfarande hungrig. Jag gick fram till min kläd hög på golvet och drog på mig samma kläder som igår. Jag gick fram till mitt fönster där tjejskriken var ännu högre än innan. Jag kollade lite försiktigt ut och möttes av att tjejskriken ökade. Jag backade snabbt undan. Jag gick fram och denna gång kollade jag ner förbi gardinen. Det stod ett hundratals tjejer med plakat där det stod Justin Bieber och massa annat. Jag fnös och drog åt min munktröja. Jag gick mot dörren och satte på mig mina skor. Nu var det dags för frukost. Jag låste dörren och stoppade min nyckel i min stora väska och gick längs korridoren mot hissen och åkte ner. Jag gick genom den stora entrén och ut genom glasdörrarna och tjejerna ägnade inte en blick mot mig där jag gick och troligtvis såg rätt mystisk ut. Jag gick längs gatan och letade efter någonstans att äta. Då såg jag symbolen. Subway. Jag ökade stegen och gick in och slogs av matlukten.
"En subspecial" Beställde jag och kassörskan såg mystiskt mot mig men jag fick min macka och gick ut mot stan och åt den. När jag var klar med det jag inte orkade så såg jag en gammal man stå och tigga utanför en matvaruaffär. Han var smal. Mycket smal och hade vitt långt skägg. Jag tittade på min macka och honom. Jag styrde stegen mot honom och när jag stod framför honom tittade han upp på mig. Han måste sett livrädd ut där jag stod. Han var så spinkig.
"Vill farbror ha resten av min macka?" Frågade jag och jag såg hans ögon bli stora som golfbollar då det var mycket kvar av mackan.
"Om du inte vill ha den så tar jag den. Men är du säker att du vill slösa bort dina pengar på en gammal skruttig gubbe som jag? Han tittade upp på mig och fick kisa med ögonen på grund av solen. Jag nickade och gav han den och önskade trevlig dag innan jag fortsatte gå längs med gatan. Jag fick många blickar på väg från mannen. Både beundrande och "vilken-knäpp-person"blickar. Jag gick runt i staden och letade inte efter något särskilt, fönstershoppade med andra ord. Då såg jag ännu en av mina favoritskyltar, en café skylt. Café mignon Juan. Jag nästan sprang fram till cafét och slogs av en stark doft av kaffe och bullar. Jag andades in och gick fram till cafédisken och beställde en bulle och espresso. Medans servetrisen gjorde i ordning espresson såg jag mig om i lokalen. Det var en mamma med en barnvagn, en äldre herre som satt ensam och läste tidningen och två ungdomar. En tjej och en kille. Jag såg killens ansikte och kände direkt igen honom. Det var killen som hette "Den supersnygge vackraste hetast killen ever". Tjejen kände jag inte igen, hennes ansikte var mot killen och inte mot kassan.
"Din beställning" Sa servitrisen och slog in på kassapparaten. Jag kunde inte slita ögonen ifrån tjejen och killen. De kändes så bekanta, men jag kunde inte placera dem. Jag stoppade i mitt kort i kortautomaten och slog min kod och tog mitt fika och gick åt vänster istället för höger där tjejen och killen satt. Jag gick till bordet längst bort som var som ett bås. Där ingen kunde se in om man inte satt på andra sidan eller skulle till toaletten. Jag slog mig ner och plockade upp mobilen som jag hade hittat. Jag slog koden 1100 och skärmen låstes upp. Jag gick in på killen och ringde.

---

Helt ärligt så pallade jag inte skriva mer. Haha. Louise har fått ångest över skolan och klarar inte sätta sig ner och skriva och Fanny får vi inte tag på. Men jag hoppas detta duger. Puss och Kram / JojjeA på kik

"Det kommer du säkert få göra, någon dag." sa jag och log. Will's mobil började ringa så han tog upp den ur fickan och stirrade på skärmen och tittade sen frågande på mig.

"Varför ringer du mig?" frågade han mig förvånat.

"Jag ringer inte dig, min mobil är ju borta." sa jag och han höll fram mobilen så att jag kunde se skärmen där det stod att det var jag som ringde. "Svara, det kanske är någon som har hittat min mobil." sa jag och han tryckte på svara.

 

 

Jag stoppade ner händer i min gråa munkjackas fickor och satte på kepsen. Jag tryckte ner mina fötter i mina vita sneakers. Och tittade mig i spegeln och rättade till mitt hår i spegeln. Jag pluggade i mina hörlurar i min iPhone och satte på AWOLNATION's Sail på högsta volym. Jag tog min väska och slängde den över axeln och jag tog ner min svarta skinnjacka från kroken och tog den i handen. Jag gick mot dörren och tryckte upp dörren och gick den långa korridoren mot utgången. Jag mötte flera personer som log mot mig och tittade på mig. Sen såg jag folk som rörde på munnen. Jag kunde inte höra dem för musik. Men det brydde jag mig inte om. Jag var helt slut. Jag passerade dörr efter dörr. Plötsligt smälldes en dörr upp mitt framför mig och jag trillade baklänges och hamnade på golvet.
"Oh!. I'm so sorry!" Jag tittade upp på vem som hade bett om ursäkt på halvknaggig engelska. Det var en gammal dam som höll en sopvagn i handen. Jag reste mig upp och rättade till min väska.
"It's okey" Svarade jag henne och log. Hon log tacksamt tillbaka och drog ut städvagnen och jag höll upp dörren och hon skyndade sig snabbt iväg förbi mig.
"Stackars gumma, så gammal och städar fortfarande" Tänkte jag då jag böjde mig och plockade upp min jacka. Då fick jag se någonting liggandes under en stor röd gardin. Jag gick närmare och lyfte upp gardinen lite så jag såg vad det var för något. En iPhone med rosa skal. Jag plockade upp den och tryckte på homeknappen. En bild av James Vincent McMorrow syntes på skärmen. Jag drog längs med den blinkande pilen och möttes av sifferlås. Jag hörde steg komma ekande i korridoren. Jag la snabbt ner mobilen i min ficka och fortsatte längs korridoren och stegen blev allt tydligare. Jag tittade upp när jag hörde att de bara var någon meter ifrån mig. Jag mötte en kvinna med svart kostym och ett par svarta högklackade med en stram bulle uppsatt på huvudet. Hon pratade i telefon och märkte inte mig. Eller, det gjorde hon nog men hon ägnade inte en blick på mig utan hade blicken fäst långt borta. Jag svängde åt höger istället för att ta den vanliga utgången utan gick den lilla smala trånga gången som ledde till en enkel dörr. Jag vred om nyckellåset och öppnade dörren och klev ut på den mörka bakparkeringen som endast var upplyst med 2 lampor hela parkeringen. Jag tog upp mina bilnycklar ur min jacka och låste upp bilen och gick fram och hoppade in i den och åkte iväg.

Med en duns landade jag på sängen. Jag hade slängt väskan och kastat jackan precis innanför dörren och gått direkt fram till sängen. Jag var så sjukt trött. Jag reste mig upp och klädde av mig och gick in på toaletten. Musik dunkade fortfarande i huvudet. Jag tog fram tandborsten och tandkrämen och började borsta tänderna. När jag var klar tog jag fram en handduk och la på handfatet. Jag satte på kranen och vattnet strömmade. Jag kupade händerna och lutade fram huvudet och sköljde av ansiktet. Jag tog handduken och torkade mig och kollade mig sen i spegeln. Här stod jag. Tittade på min spegelbild. Hur hade jag hamnat här? Vem förtjänade sånt här liv egentligen? Gjorde verkligen jag det. Jag slängde handduken på golvet och gick ut till sängen och kröp ner. Jag tänkte igenom dagen. Hur stressigt det hade varit idag. Hur nära det var att jag försov mig. Det fick inte hända igen. Jag slöt ögonen och började planera inför morgondagen. Min första lediga dag på hur länge som helst. Och jag njöt i fulla drag. Men samtidigt kunde jag inte undgå att låta mina tankar fara iväg till mobilen jag hittade. Vems tillhörde den? Mitt i allt började det vibrera. Jag tog upp min mobil när jag såg att det inte var min började jag leta efter den upphittade telefonen. Jag fick upp mig munkjacka och drog ur den. "Emphie" Stod det och lyste och en vältränad svartbrunhårig kille visades på skärmen. Jag tryckte bort samtalet och gick in på kodlåset och satt och stirrade på den ett tag innan mobilen slocknade. Jag gick in på den igen och slog av ren nyfikenhet min egna kod, 1100, och såg hur skärmen låstes upp. Jag stirrade på mobilen och insåg att vi hade precis samma kod jag och den mystiska personen. Inte ens denna bakgrundsbilden var på mobilinnehavaren. Det var en bild på en bild på ett hjärta där det stod Bailey och Will och ett datum. 2008-08-27.Jag antog att den som ägde mobilen gifte sig eller förlovade sig det datumet. Jag log och tänkte var härligt det måste vara att ha någon att prata med. Det kanske var deras barn till och med? Jag kände med ens mitt dåliga samvete tränga sig fram. Hade jag tagit en mammas mobil? Så hennes barn inte kunde få kontakt med sin mamma. Jag bestämde mig för att lämna tillbaka mobilen dagen efteråt. Men hur skulle jag komma i kontakt med henne. För jag hade vi detta laget insett att det måste varit en tjej. För hur många killar hade egentligen en kille som bakgrundsbild. Jag hade för mig det var han som spelade i Magi På Waverly Place med Selena Gomez. Jo, just det! Det var han. Men varför skulle en mamma ha honom som skärmsläckare? Nej! Nu fick jag sluta fantisera här. Skulle jag ringa? Men hur skulle jag kunna det? Jag skulle kunna lämna in mobilen till polisen. Det var ju ett alternativ som fungerade. Men jag ville inte göra det. Jag gick in på kontaktlistan och bläddrade bland kontakter och fann till slut en som måste vara en nära vän eller en partner till "mamman" som jag valt att kalla henne. "Den supersnygge vackraste hetast killen ever" och en bild på en kille jag kände igen på något sätt men inte kunde placera. Jag gick in på hans nummer och var nära att ringa. Men bestämde mig för att låta bli och göra det på morgonen dagen efter. Klockan var ju faktiskt redan halv ett. Jag låste mobilen och la den på golvet och släckte lampan på nattduksbordet. Jag såg fram emot en natt med mycket sömn vilket jag inte haft på flera veckor. Ju mer jag tänkte. Desto tröttare blev jag och mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Det dröjde inte länge innan John Blund kom på besök.

---

Detta har jag David Skrivit. Jag orkade inte mer så jätte kort. Kom hem för någon timma sen och nu vill jag sova. Hoppas ni gav låten en chans. Detta är en av mina favoritlåtar. Och jag är så sjukt taggad att få ha en annan låt med :D Men nu ska jag sova. Puss och Godnatt "mina" läsare :)

Snälla! Give Me some Kritik :)

P.s Rubriken betyder dåligt samvete D.s

---

När vi hade ätit upp våran frukost gick vi upp till mitt sovrum där vi bytte kläder. Jag tog på mig en snygg t-shirt och ett par jeans. Inget speciellt. Men för att 'piffa' upp det lite tog jag på mig några smycken och gjorde en sidofläta. Jag gick sen till badrummet där jag sminkade mig snabbt och gick sen tillbaka till sovrummet där Will också var klar.

"Snygg du är." sa Will när han såg mig.

"Du med." sa jag och log mot honom. "Men vad ska vi göra?" frågade jag och han tänkte efter en stund innan han svarade.

"Kan vi inte gå till stan? Jag behöver köpa nya skor." sa han och jag skrattade.

"Har inte du tillräckligt med skor?" frågade jag.

"Nej, och man kan aldrig ha för många skor." sa han och flinade.

"Men okej jag hänger med, måste bara hitta min mobil." sa jag och började leta runt i rummet men hittade den ingen stans. Jag försökte komma på vad det var jag la mobilen sist men kom inte ihåg. Jag letade igenom min väska och jacka, men den fanns ingen stans.

 

"Mamma har du sett min mobil?" frågade jag när jag kom in i köket efter att ha gett upp med att leta i mitt rum. Hon skakade på huvudet.

"Nej gumman, jag har inte sett den här nere. Ligger den inte uppe i ditt rum?" frågade hon och jag suckade.

"Nej, både jag och Will har letet men det ligger inte där. Jag har letet igenom min väska och jacka också." sa jag då jag visste att hon skulle fråga om jag hade letat där.
"Då har jag ingen aning om vad den kan vara. Men var inte orolig, den dyker nog snart upp. Och om det skulle vara något viktigt så ringer jag Will's mobil." sa hon och log.

"Okej, men Will och jag går till stan nu, han behöver nya skor." sa jag och mamma skrattade.

"Har inte han tillräckligt med skor?" frågade hon och jag log.

"Han säger att man inte kan ha för många skor. Men vi syns ikväll." sa jag och kramade om henne och hon kramade om mig tillbaka.

"Ja det gör vi gumman, ha så roligt."

 

"Baylie, vilken ska jag välja?" frågade Will mig och höll upp två par skor. Jag granskade dom båda kritiskt men båda var lika snygga så jag ryckte på axlarna.

"Ta dom du gillar mest." sa jag och han suckade och tittade irriterat på mig.

"Om jag visste vilken jag gillade mest så skulle jag aldrig fråga dig." sa han och granskade själv båda skorna igen.

"Ta den som är skönast då." sa jag log och han provade skorna ytterligare en gång. Medan han provade dom tittade jag själv på några skor men la tillbaka dom. Jag hade tillräckligt med skor och behövde inte några till. När jag gick tillbaka till Will hade han provat klart och suckade igen. "Vad är det nu då?" frågade jag.

"Dom är lika sköna!" sa han frustrerat och jag suckade. Det fanns nog inget så svårt som att prova skor med Will, han kunde aldrig bestämma sig för villka han skulle välja.

"Ta båda då." sa jag för att jag visste att det skulle sluta så ändå. Han skulle aldrig kunna välja och skulle till slut ändå köpa båda paren.

"Jag tror jag gör det." sa han och log. Han tog på sig sina skor och gick sen till kassan för att betala för dom andra två.

 

Vi gick runt lite i olika affärer och det slutade med att jag köpte en ny klänning, två t-shirt och ett par jeans. Och Wil också lite kläder. Vi satt nu på ett café och vi båda hade köpt varsin dricka och en muffins var.

"Tänk om vi skulle få se Justin här på stan." sa Will och tittade sig omkring som för att försäkra sig att han inte satt här.

"Ja fast det skulle nog vara svårt att få prata med honom." sa jag och Will nickade.

"Jag är så avundsjuk på dig som faktiskt har fått träffa honom. Jag hoppas att jag får göra det någon dag, det är min dröm." sa han och försvann in i sin egna lilla värld.

"Det kommer du säkert få göra, någon dag." sa jag och log. Will's mobil började ringa så han tog upp den ur fickan och stirrade på skärmen och tittade sen frågande på mig.

"Varför ringer du mig?" frågade han mig förvånat.

"Jag ringer inte dig, min mobil är ju borta." sa jag och han höll fram mobilen så att jag kunde se skärmen där det stod att det var jag som ringde. "Svara, det kanske är någon som har hittat min mobil." sa jag och han tryckte på svara.

---

Vad tyx? :'D

 

Så vad tycker ni? Och vem tror ni det är som ringer? Kapitlet blev rätt kort, men jag kände att jag behövde avsluta där. :)

 

Kram Fanny.

"Will, dags att vakna!" kvittrade jag och reste mig upp i sängen och började hoppa. Han muttrade något vilket jag inte riktigt hörde. "Vad sa du?" skrattade jag.

"Varför är du så jobbig?" sa han och satte sig upp och gnuggade sig trött i ögonen. "Varför har jag på mig samma kläder som igår?" frågade han mig sen förvånat.

"Jag vet inte, vi somnade väl." sa jag och ryckte på axlarna och gick sen till min gaderob för att leta fram kläder som jag kunde ha på mig.

 

Jag kollade in i min garderob och kände en hake på mitt huvud. Det var Will. Han andades tungt.
"Du Bailey, vet du hur avundsjuk jag är på din garderob" Han suckade och tittade drömmanade på alla plaggen som hängde på galgerna i min garderob.
"Ja Will, det vet jag. Du har sagt det ofta" Jag skrattade och log och vände mig om och kittlade honom precis under revbenen. På det stället jag visste att han var kittligast.
"Sluta Bailey" Bönföll han först men jag slutade inte utan fortsatte skratta åt honom. "Bailey lägg av din lilla...råtta!" Jag skrattade åt hans ordval. Han tog tag om mina handleder vilket han fick plats med i en hand.
"Släpp mig!" Sa jag medans jag skrattade. Han tog tag om mig och slängde upp mig på hans axel. "Will, släpp genast ner mig. NU!" Sa jag och spärrade upp ögonen då jag såg att han gick mot dörren. Jag slog med min knytnävar mot hans rygg och skrek att han skulle släppa ner mig.
"Haha, aldrig! Som man bäddar får man ligga" Will skrattade och öppnade dörren ut till korridoren.
"Will, släpp genast ner mig!" Sa jag. Eller snarare beodrade.
"Godmorgon Will, och eh. Bailey?" Jag hördes mammas röst och Will vred sig så jag kunde se henne.
"Eh, godmorgon mamma." Sa jag och log.

"Godmorgon mrs Morgans. Jag tänkte att Bailey har inte hunnit duscha sen igår och då tänkte jag att hon ville ta ett bad istället. Vad tycker du om det?" Jag hörde leendet på Wills läppar när han pratade. Jag hörde också hur mamma skrattade.
"Ja Will, jag tycker det låter som en utomförträffligt bra idé." Sa hon och önskad mig lycka till och gick förbi och tog korridoren till höger och klappade mig på axeln. Will tog korridoren mot  vänster och styrde stegen mot de stor glasdörrarna i slutet av korridoren som ledde till en sak. Baksidan med poolen. Han tryckte upp dörren och klev ut i trägården. Det var ovanligt varmt för att vara september. Han styrde stegen mot poolen.
"Några sista ord innan du blir blöt Bailey?" Jag hörde hur Will flinade.
"Ja Will! Snälla släpp ner mig..." Jag hann inte mer förräns jag var i vattnet. Jag dök upp från vatten ytan och krängde av mig min tröja och slängde den på Will. "På marken" Avslutade jag och blängde surt på honom.
"Förlåt Bailey, men. Jag hörde inte det sista. Han stog där och skrattade åt mig.
"Hjälp mig upp Will" Sa jag och gjorde valpminen mot honom.
"Aldrig, du. Jag vet vad du planerar. Jag sträcker fram handen och du rycker ner mig. Kan den valsen nu." Han skrattade och korsade armarna över bröstet.
"Will. Allvarligt. I won't do that." Sa jag och kollade han i ögonen och räckte upp handen mot honom.
"Okejdå" Han svarade och räckte ner handen. Men vid det här laget borde han veta att han inte kan lita på mig. Endast några få sekunder senare var han nere i vattnet.
"Din lilla apkorv!" Var det första Will säger när han kom upp ur vattnet. Han skvätte genast vatten mot mig och jag skvätte tillbaka. Efter ett tag skvättande så hörde vi en harkling och vi slutade genast. Vi såg upp på mannen som stog där med vit kockmössa och kockkläder, Gaston.
"Önskar ni lite frukost?" Frågade han artigt och vi kollade på varandra och nickade. "Bra för det finns en färdigfrukost på vagnen där borta" Han pekade bort på en serveringsvagn i silver. "Och det finns handukar också" Sa han och nickade åt våra dygnsura kläder.
"Tack Gaston" Vi klättrade upp ur poolen och gick mot vår frukost.
"Giiiiiiiiirltalk now biatch" Utbrast Will när vi satte oss i solstolarna med frukosten

 

---

Ett litet mellankapitel sådär. Tråkigt händelselöst. Men jag få bjuda på det. Förlåt att jag varit så inaktiv. Men har helt enkelt haft sommarlov. Hehe :) Men ni får förlåta mig.

Louise

---

"Visst var den bra? Hur var det att stå på scenen? Hur kändes det när han rörde dig? Hur var kramen?" Will öste en massa frågor över mig när vi var på väg hem. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara hur det var att stå på scenen. Att veta att det kunde ha varit jag som stod där.

"Det var konstigt att stå på där igen... Och när det gällar Justin så verkar han vara snäll..." sa jag och tvekade, jag visste inte hur jag skulle förklara mig på ett bättre sätt.

"Snäll? Han är mer än snäll! Han är underbar, snygg, söt..." sa Will med en drömmande blick.

"Jaja, kom nu vi är framme." skrattade jag och vi klev ut ur bilen och gick in i mitt hus.

 

"Så vad ska vi göra?" frågade jag när vi satt i mitt rum. Will såg sig omkring i mitt rum innan hans blick fastande på min tv.

"Kan vi inte titta på en film?" frågade han och jag nickade.

"Visst! Letar du fram en film så går jag och fixar dricka och allt?" frågade jag och han nickade som svar.

Jag gick ner till köket och letade fram läsk, godis och popcorn. Medan jag väntade på att popcornen skulle bli klara kom mamma in i köket.

"Så hur vart konserten?" frågade hon. Jag berättade om hur det var och mamma blev lite förvånad när jag berättade om att jag hade fått stå på scenen med Justin och allt. "Men hur var det? Att stå på scen igen inför en sån stor publik efter alla år?" frågade hon mig nyfiket.

"Det var konstigt... Det fick mig att fundera lite på hur jag kunde ha haft det nu." sa jag.

"Ångrar du ditt val?" frågade hon mig och jag tänkte efter lite innan jag svarade.

"Nej det gör jag inte. Att vara känd är inte riktigt min grej." sa jag och mamma nickade försående.

 

"Vilken tid det tog!" sa Will när jag kom upp till mitt rum igen.

"Du det tar faktiskt lite tid att fixa popcorn, sen pratade jag med mamma." sa jag och satte mig ner i sängen brevid honom.

"Du och dina ursäkter." skrattade han. "Men det är fortfarande okej att jag sovar här?" frågade han sen och jag nickade.

"Såklart det är, du vet att mina föräldrar älskar dig." sa jag och log. Det var verkligen tur att dom gjorde det, jag vet inte vad jag skulle ha gjort annars.

 

Jag öppnade långsamt ögonen och suckade irriterat då solen lös rätt in i dom. Jag satte mig upp och gäspade och blev riktigt förvånad då jag såg att jag hade samma kläder på mig som igår. Jag tittade på Will som också hade samma kläder på sig. Vi måste ha varit riktigt trötta, eller så var filmen riktigt dålig då vi hade lyckats somna under tiden vi såg den.

"Will, dags att vakna!" kvittrade jag och reste mig upp i sängen och började hoppa. Han muttrade något vilket jag inte riktigt hörde. "Vad sa du?" skrattade jag.

"Varför är du så jobbig?" sa han och satte sig upp och gnuggade sig trött i ögonen. "Varför har jag på mig samma kläder som igår?" frågade han mig sen förvånat.

"Jag vet inte, vi somnade väl." sa jag och ryckte på axlarna och gick sen till min gaderob för att leta fram kläder som jag kunde ha på mig.