'2 dagar senare.'



Jag kände hur nervositeten kom när mamma, Stefan och jag klev av planet. Vi var tvungna att åka dit Justin var för att hämta dom sista sakerna vi hade i bussarna. Igentligen kunde dom bara ha skickat dom, men mamma behövde skriva under några saker. Justin och Kenny väntade på oss där och när jag såg Justin sköljde massa olika känslor över mig.
"Hej." mumlade jag när jag såg dom.
"Hej." viskade Justin.
Dom andra hälsade på varandra sen gick vi till bilen och åkte till dom andra. Jag gick direkt till stället där mina saker var och började att plocka ihop dom, jag hörde hur någon klev in i rummet men jag brydde mig inte om det.
"Demelza..." jag hörde direkt att det var Justin så jag avbröt honom.
"Snälla sluta, jag vill inte höra dina ursäkter." väste jag.
"Jag ångrar det, det var ett dumt misstag. Snälla lite på mig." viskade han.
"Du ljög för mig, så jag litar inte på dig." sa jag och tårarna började då att rinna längs hans kinder.

"Jag vet och du har andledningar för det också... Men jag älskar dig Demelza, och jag vet inte vad jag ska göra utan dig." sa han och jag skakade trött på huvudet.
"Jag litade på dig Justin, du sa att du aldrig skulle såra mig. Men här står vi... Du ska veta en sak, jag älskade dig innan också." sa jag och Justin stelnade till och tittade plågat på mig.
"Älskade...?" viskade han och jag nickade.
"Älskade. För hur ska jag kunna älska någon som har krossat mitt hjärta?" frågade jag och tog sen väskan som jag hade packat klart och gick förbi, medans jag gick kändes det som att mitt hjärta krossades igen.

Jag gick ut och sätte mig utanför bussarna då jag inte orkade vara i samma rum som Justin, för jag visste inte hur mycket smärta jag skulle orka ta till. Medans jag satt där kom en blond vacker tjej fram till mig och jag kände direkt igen henne, Matilda.
"Hej." sa jag och hon ställde sig framför mig och tittade ner på mig.
"Hej Demelza, hur mår du nu när du har förlorat Justin till mig?" sa hon och flinade.
"Du, allavarligt talat orka jag inte bry mig." sa jag.
"Du vet, han saknade aldrig dig på riktigt. För nästan varje gång du eller han ringde så satt jag i samma rum, och efter varje samtal... Ja, det dröjde väl bara några sekunder innan vi började hångla." sa hon och tittade triumferand på mig när hon såg mitt ansikte.
"Du skojar väl?" sa jag tyst och hon skakade på huvudet.
"Men nu måste jag gå, min älskling saknar nog mig." sa hon och gick sen med snabba steg bort till bussen. Efter en stund kom mamma och Stefan ut och vi åkte till ett hotell som vi skulle bo på innan vi nästa dag skulle åka hem.

Jag öppnade ögonen och satte mig upp i sängen och sträckte på mig, idag skulle vi åka hem men inte förens först sen på kvällen. Jag gick in i badrummet och tog en snabb dusch, jag gick sen till min väska och tog på mig ett par underkläder, ett par jeans och en snygg tröja till. Jag gick sen tillbaka till badrummet och plattade håret och en naturlig sminkning. Jag gick sen ner där det serverades frukost och satte mig vid bordet där mamma och Stefan redan satt och åt.
"Får jag gå till stan?" frågade jag dom efter en stund och tog sen en tugga av min macka.
"Jag vet inte... Joe är ju inte med." sa mamma tveksamt.
"Men snälla? Jag kan dölja mig lite, jag behöver inte alltid en livvakt." sa jag och tittade bedjande på henne.
"Okej, bara om du lovar att ta det lungt och ringa någon av oss om något skulle hända." sa hon och tittade strängt på mig.
"Jag lovar! Tack mamma." sa jag och log mot henne, jag åt snabbt upp och gick sen upp till mitt hotellrum och hämtade saker jag skulle behöva för stan. Jag åkte sen ner och gick ut, jag gick in i några affärer men köpte inte så mycket utan tittade mig mest runt omkring.
"Demelza!" ropade någon och jag stelnade till, varför? Varför ropade han på mig? Varför var han tvungen att vara här? Jag vände mig sen om och tittade frågades på honom.

---

Vad tyx? :D


Så nu har ni fått 2 chapters idag, så jag hoppas att ni kommentera en massa! ;)

Puss.