Chapter 46 - Best friends don't lie.
Filed under: Just cuz i am a celeb it don't mean i can be in love?

'2 veckor senare.'


"Äntligen hemma!" skrek jag och sprang runt i huset. Jag hade haft hur kul som helst dom senaste veckorna, stått på scen och sjungt, träffat mina underbara fans och fått nya vänner, slog inget att få vara hemma och träffa sina bästavänner.
"Demelza nu får du lungna ner dig!" sa mamma och skrattade.
"Ja, jag ska ändå dra ut och träffa Wille och Lia." sa jag glatt. Jag drog på mig mina skor och ytterkläder och gick med snabba steg bort till en park samtidigt som jag skickade ett sms till Lia och Wille, jag skrev att jag var hemma och att vi skulle träffas på den vanliga platsen. 'Den vanliga' platsen var ett ställe vi alltid träffades på, den var en undanskymd plats i en park som låg nära oss alla. När jag kom till parken gick jag bort till vårat ställe och satte mig på en stor sten som stod där jag väntade och det dröjde inte länge innan Wille kom och några sekunder senare Lia. Jag märkte direkt att något var fel för dom hälsade inte på varandra eller mig, men jag låtsades inte om det utan reste mig upp för att krama om dom men dom backade. Jag tittade oförstående på dom, vad var det som var fel...?
Tumblr_lrgyka4z4i1r1qgqzo1_500_large
"Hej... Var är det som är fel?" frågade jag dom.
"Som att du inte redan vet det!" sa Lia och tittade kallt på mig.
"Va? Jag vet inte..." sa jag och kände mig sårad, jag visste ju inte...
"Ja, jag som trodde att vi alla var bästavänner, men man hade ju fel där." sa Wille och tittade hårt på Lia och mig.
"Ja och bästavänner ljuger inte för varandra!" sa Lia argt.
Lia och Wille började skrika på varadra medans jag stod tyst kvar, hände detta verkligen? Efter några minuter skrikade sprang Lia iväg och Wille gick med snabba steg några sekunder där efter, men jag stod kvar på samma plats. Jag gick sen och satte mig på stenen och hoppades att ett mirakel skulle hända och att dom skulle komma tillbaka och säga att allt var ett skämt, men innerst inne visste jag att det inte skulle hända. Efter en stund började mobilen hända och jag letade fram den med stelna fingrar och när jag såg att det var mamma så bet jag mig i läppen och tvingade tillbaka tårarna. Jag hade verkligen hoppats på att det skulle vara Lia eller Wille, men jag svarade och mamma var verkligen orolig då det visade sig att i flera timmar. När hon hade lungnat ner sig kom vi överrens om att hon skulle hämta mig vid början av parken, så när vi hade lagt på reste jag mig upp med stela ben och började att gå.

"Behövde inte William eller Amelia hjälp hem?" frågade mamma mig och jag skakade på huvudet och knäppte bältet.
"Nej..." mumlade jag och tittade ut genom fönstret. Mamma tittade oroligt på mig men jag struntade i det och tittade envist ut genom fönstret. När vi kom hem så gick jag med snabba steg in och tog av mig skorna och ytterkläderna.
"Demelza... Vad hände?" frågade mamma mig och då kunde jag inte hålla det inom mig längre, tårarna började rinna längs mina kinder och mamma kom direkt fram till mig och kramade om mig.
"Såja gumman, såja." sa hon och strök mig över håret. När jag hade slutat gråta så satte vi oss ner i soffan och jag började att berätta om hur dom hade skriket på mig, på varandra.
"Ni kommer nog snart att bli vänner med varandra ska du se." sa mamma och strök mig över kinden men jag skakade på huvudet.va
"Vi brukar aldrig bråka mamma det vet du, men när vi har gjort det har det aldrig likat det här. Detta var tusen gånger värre." sa jag tyst.

Jag öppnade ögonen och kände mig arg till skillnad från igår. Hur kunde dom vara arga på mig? Jag hade inte gjort något som dom hade någon andledning till att vara arga över. Jag reste mig upp ur sängen och tog en dusch och tog sen på mig ett par jeans och en varm tröja och sminkade mig lite. Jag gick sen ner till köket där mamma satt och åt frukost.
"Godmorgon." sa mamma och jag satte mig mitt emot henne.
"Godmorgon." sa jag.
"Är du inte hungrig?" frågade hon och jag skakade på huvudet.
"Nej, men mamma... Jag pratade med Hanna igår och hon känner några som lånar ut sin lägenhet i London. Dom skulle vara utomlands i ett halvår och Hanna ska bo där under tiden, och jag får gärna göra det också. Och jag känner verkligen att jag behöver en paus, och jag har ingen andlednig att vara här så längde då. Så snälla?" frågade jag och tittade bedjande på henne.
"Jag vet inte... Vi får åka och prata med Sefan då." sa hon tveksamt.
"Tack!" sa jag och log stort och reste mig upp och kramade om henne.
"Det var inte ett ja." sa hon och tittade strängt på mig.
"Jag vet." sa jag och satte mig ner, men ändå började jag planerna på vad Hanna och jag skulle göra.

Comments
Written by: Nathalie

Fettans braaaa!! I love it <33

2011-11-20 @ 20:42:47 -



Ditt namn:

E-mail: (publiceras ej)

URL:

Kommentar:

Kom ihåg mig?



Trackback