Vi satt nu på ett café och pratade om allt möjligt, innan dess hade vi gått runt i olika affärer men ingen av oss hade köpt särskilt mycket.
"Men hur blev du vampyr då?" frågade Justin och tog en tugga av mackan han hade köpt. Jag tittade ner i bordet innan jag tittade upp på Justin igen som tittade ursäktade på mig.
"Förlåt det var en dum fråga." sa han.
"Nej det var det inte alls, jag vet bara inte vad jag ska börja... Men okej bieber, nu ska du få höra min historia.. Min familj och jag vi var väldigt rika faktiskt, vi levde ett perfekt liv och jag var så lycklig. Min pappa skämde ofta bort mig med fina dyra klänningar, smycken, ja man kan säga att jag fick vad jag ville ha. Jag var 16 år när allt förändrades, det var då jag träffade Anna och Sam. Jag och Seth stötte på dom när vi gick ut i skogen för att plocka bär, dom hade inte druckigt på ett tag så Seth och jag såg direkt att dom inte var mänskliga. För om inte vi dricker på ett tag så blir vi mer och mer omänskliga och mera som monstert inom oss. Och eftersom dom då inte hade druckigt ett tag så var dom svaga så Seth och jag lyckades på något sett fly, och när vi kom hem berättade vi aldrig något för mamma eller pappa vilket vi borde ha gjort... Seth och jag vi gick hela tiden runt oroliga för att dom skulle komma tillbaka, men två veckor gick utan att någonting hände så vi började att slappna av. Men det var då dom slog till, och denna gången var dom starka. Seth och jag hade varit ute och gjort något, har glömt bort vad, men när vi kom hem möttes vi av en hemsk syn. Mamma, pappa, alla tjäner... Dom alla var döda. Vi visste direkt vad som hade hänt så vi flydda, vi sprang ut i skogen och försökte komma undan dom trots att vi innerts inne visste att det var omöjligt att fly. Efter vad som kändes som en evighets springade så ramlade jag och skakade mig så att jag inte kunde fortsätta att springa. Jag sa till Seth att han skulle fortsätta, men han vägrade. Så vi satt där och väntade, men dom kom aldrig men vi visste ändå att dom var där. Försår du? Dom lekte med oss. Men när det blev kväll så kom dom, och jag har nog aldrig varit så rädd som jag var då..." sa jag och rös till, alla suddiga minnen spelades upp inom mig.

"Men vad hände med han där Sam då?" frågade Justin.
"Han och jag var ute och jagade en kväll, vi blev då attakerade av varulvar. Dom dödade Sam, framför mina ögon." sa jag och jag såg hur chockad han blev.
"Men dom dödade inte dig?" sa han och jag skakade på huvudet.
"Jag lyckades fly." sa jag.

"Dom måste ha varit nybörjare, tränade varulvar skulle lätt ha kunnat ta två vampyrer." sa han och jag kände hur ilskan byggdes upp inom mig.
"Jaha, så du säger att vampyrer är klena?" sa jag och kände hur det blev svårare att behålla kontrolen och Justin såg det.
"Ehm..." sa han då han inte kom på något annat att säga.
"Det var väl det jag visste, hur kunde jag vara så dum att tro att vi kunde bli vänner?" sa jag irriterat och reste mig upp och lämnade cafét.
"Allison!" ropade Justin och greppade tag i min arm.
"Vad vill du?" väste jag och slet min arm ur hans grepp.
"Förlåt, det var dumt sagt." sa han och jag skakade trött på huvudet.
"Jag orka inte bry mig längre, för vad håller vi på med igentligen Jusitn? Varulvar och vampyrer kommer aldrig kunna vara vänner, vi är svurna fienden." sa jag.


En del av det hon sa var sant, varulvar och vampyrer var fiender. Men trots att jag visste det kunde jag inte släppa Allison, hon var speciell.
"Du rätt, vampyrer och varulvar är fiender. Men kan du se mig som din fiende? Jag kan i alla fall inte se dig som min." sa jag och hon tittade på mig innan hon skakade på huvudet.
"Nej jag kan inte se dig som min fiende, men det betyder inte att vi kan vara vänner." sa hon.
"Vi kommer på något." sa jag besämt. Hon suckade men log sen mot mig.
"Ja du ger väl inte upp så enkelt bieber?" sa hon och skrattade.
"Du har rätt." sa jag och flinade.